Modern life is rubbish

Det finns ett skåp med cd-skivor här. Tog mig tid att rota igenom det i går kväll, tänkte att jag kanske skulle lägga in en del på datorn, man vet aldrig vad man hittar, jag är ingen Spotifymänniska, har visserligen ett premiumkonto eftersom jag vill ha appen i iPhonen men jag tar mig aldrig över tröskeln, blir aldrig en riktig användare, stör mig på att det kan brytas ibland, att det buffrar och hänger sig emellanåt, att det stör lyssnandet och irriterar.

Hur som helst. Stickspår.

Det var mest gammal skåpmat jag hittade där bland travarna, inget som gav åh det här måste jag lägga in-känsla. Men jag sorterade ut några skivor i en kanske-hög åtminstone, betade av staplarna samtidigt som jag med jämna mellanrum drog Tage en meter bakåt på mattan så att han stånkande kunde jobba sig fram till mig igen – krypträning pågår – men jag kände som sagt inget direkt yeahyeahwowwow i kroppen.

Inte förrän jag var klar och insåg vad det var jag hade gjort.

Cd-skivorna jag lagt undan för datorimport var nämligen uteslutande mitt högst personliga 90-tal. Pulps ”Different class”. Portisheads ”Dummy”. Radioheads ”Ok computer”. Blurs ”Modern life is rubbish”. Album jag själv aldrig ägt rent specifikt, men musik jag hörde så ofta under mina poppiga år i Uppsala att den aldrig borde hålla att höras en endaste gång igen. Trots det satt jag där senare på kvällen, och matade in skiva efter skiva i datorn.

Den där tiden alltså. Den kommer nog att följa mig under alla mina dagar. Jag borde väl någonstans tycka att det är tragiskt men när jag rannsakar mig själv är nog den känsla jag känner ändå trygghet.