Post Format

Min älskade unge

I dag fyller han år, vår älskade lilla stora Tage Ögren. Åtta år av gränslös kärlek och ständig oro. Så här skrev jag i ett av de första kapitlen av vår bok När två blev tre gällande den första, ack så härliga men oj så omvälvande tiden med honom i mitt liv.

———

Bajsfest och barnvagnsproblematik

De första veckorna är allting nytt.

Första kvällen när vi kommit hem från sjukhuset – Tage har officiellt bara permission, han kommer att vara inskriven på sjukhuset i drygt en vecka till – har vi inrett ett provisoriskt skötbord i flyttkaoset på skrivbordet i sovrummet. När jag ska byta blöja på honom när vi ska gå och lägga oss bajsar han ner mig, lyckas skjuta ut en projektil grönsvart sörja ur sin lilla kropp som sprider sig över rummet i allmänhet och min t-shirt och mina jeans i synnerhet. Det är det första av de otaliga tillfällen som ska komma den närmaste tiden då det är svårt att veta om man ska skrika av äckel eller skratta åt stundens absurditet. Oftast blir det en kombination.

Dagen efter går vi vår första promenad med barnvagnen. Det är lördag i mitten av mars, senvintersolen gnistrar och vi rullar omkring i Stockholm och hoppas möta någon vi känner, vill visa upp vår tomtebolycka. Ingen ger sig dock tillkänna men vi är glada ändå, det här med föräldraskap är ju enkelt, Tage ligger snällt i vagnen, sover ett tag och är sedan vaken utan att göra väsen av sig, vi går omkring i över två timmar. När vi kommer hem upptäcker vi att han har kissat och bajsat ner sig fullständigt, det har gått igenom blöja, byxor, overall och färgat liggmadrassen i vagnen ljusbrun. Och det där har han tvingats ligga i medan vi gått omkring och försökt få utlopp för våra nyblivna föräldraegon. Vi stannar inne resten av helgen.

En knapp vecka senare är Johanna inbokad att tala på en konferens på Tekniska museet, ett föredrag det var menat att hon skulle genomföra höggravid och inte nyförlöst, det är fortfarande tre veckor kvar till dagen då Tage var planerad att födas. Jag och Tage går för första gången ut ensamma, jag kontrollerar skötväskan flera gånger innan jag är säker på att jag har packat allt som kan tänkas behövas (inklusive tre blöjor – man vet ju aldrig) och precis när jag lyckats tråckla på honom alla kläder och ska lägga honom i vagnen bajsar han så klart, vi får börja om från början och blir försenade. Vi promenerar till museet, det tar en dryg halvtimme och när vi kommer fram har Johanna nästan hunnit tala färdigt, Tage gnyr och jag håller mig längst bak, orolig att publiken ska bli störd, vet inte hur långt hans läten hörs.

Jag är genomsvettig av promenaden, har skyndat mig för att hinna fram, vill inte att Johanna ska förstå att jag tyckte att det var jobbigt att ordna allt själv, att jag blev nervös och stressad av att sköta bebisbestyren ensam, mån om att framstå som den perfekta självgående pappan.

Efteråt går vi gemensamt hemåt, tar en omväg när vi ser att Tage somnat. Ska vi gå och fika? frågar Johanna, och ja, varför inte, vi stannar en minut senare utanför ett café.

Kan man gå in hur som helst med barnvagnar? Det känns idiotiskt att behöva ställa en sådan fråga, men faktum är att ingen av oss vet. Det står inget på dörren att de skulle vara förbjudna, men kanske det är underförstått? Fast får man ens porta dem, är inte det diskriminering?

Johanna går in och tittar, jag står kvar med vagnen på trottoaren. Jaa, jo, den får nog plats tror jag, men … det var ingen annan vagn där, men ja, nej jag vet inte säger hon när hon kommer ut igen.

Vi står handfallna. Hur fungerar det egentligen? Kommer huvuden att vändas mot oss när vi kliver in, kommer kvinnan i kassan att snörpa på munnen och stirra på oss som vore vi idioter som tror att det är tillåtet att gå in på deras café med BARNVAGN eller kommer hon att säga Hej och varmt välkomna?

Jag vet ju hur jag själv har reagerat när någon baxat in barnvagnar på caféer jag suttit på. Hur jag inombords suckat och endast med nöd och näppe lyckats dölja mitt förakt för de föräldrar som inte har vett att stanna hemma med sina ungar utan tror att livet ska fortgå som vanligt när de ynglat av sig.

Så vi blir stående. Ser på varandra och tvekar, låter därefter osäkerheten vinna och går vidare med ogjort ärende, fikandet får vänta till en senare dag. Kanske kan man googla och se hur andra föräldrar gör.

Första gången. Allt är så nytt. Inte bara Tage. Jag också. Pappa Daniel.

När Tage var blott en timme gammal var han och jag ensamma för första gången. Vi fick byta avdelning på sjukhuset i samband med födseln, Tage hamnade precis på “fel” sida av gränsen för att klassas som prematur och vi fick flytta över till neonatalavdelningen, och medan Johanna rullades iväg för att bli omplåstrad efter kejsarsnittet leddes jag och Tage iväg av en sköterska. Hon visade oss vårt nya rum dit våra väskor hade flyttats under tiden vi varit i operationssalen. Ja, då går jag nu, sa hon efter att ha visat hur saker och ting fungerade i det nya rummet.

Men, ska han vara med mig nu? frågade jag med lite för mycket förskräckelse i rösten. Hon log mot mig. Ja, det är så det fungerar, svarade hon och började säga hej då. Jag hejdade henne. Jag … jag måste verkligen gå på toaletten, sa jag. Vad … hur gör jag med honom, törs jag lämna honom i korgen utanför toadörren? frågade jag. Hon skrattade kort. Det avgör du själv, sa hon och gick.

Det där. Att från och med nu alltid vara ansvarig för en annan människas väl och ve, förväntas fatta beslut å dess vägnar och ständigt känna sig osäker inför hur man ska göra. Det är väl det allra läskigaste med allt det nya.

Och ja, han fick följa med in. Lika bra att han lär sig hur man går på toaletten direkt.

———

Bilden är tagen 1 juni i fjol, på stranden i Montauk, när det var 17 grader i luften och cirka 12 i vattnet vill jag minnas, och därtill blåste smärre storm så att vågorna gick surfarhöga. Men är det något vår son älskar, så är det att bada, och är det något han aldrig gör, så är det att frysa. Och då är det ju som förälder bara att bita ihop och le för kameran.

Älskade unge.

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.