Post Format

Miljöskammen gjorde fysiskt ont

Nedanstående krönika publicerades först i Västerbottens-Kuriren torsdag 13 september.

——

Jag var i Stockholm ett par dagar i början av förra veckan. Utan att ha planerat det i förväg promenerade jag förbi Mynttorget och den numera smått världsberömda klimatstrejk 15-åriga Greta Thunberg arrangerade där. Klockan hade just passerat lunch och hon hade sällskap av ett tiotal unga medsittare.

Jag ville gå fram och säga något, kanske ta en bild och lägga upp på Instagram som jag sett ganska många andra göra i mitt flöde den senaste tiden. Men något tog emot, jag kunde inte sätta fingret på vad, och jag blev i stället stående lite på avstånd i någon minut innan jag gick vidare. Jag tog upp telefonen och skrev ett sms om att jag sett henne där till min fru, och avslutade med:

“Jag blev alldeles hjärtnupen för att jag tyckte att det var så fint. Gud vad jag hoppas att våra barn också blir så där stridbara när de blir större.”

Några minuter senare, i höjd med Kungsträdgården, insåg jag vad det var som skavt i mig.

Skammen inför min egen futtighet. Hade jag gått fram och sagt något i stil med att jag verkligen beundrade det hon gjorde, hade hon säkerligen gett mig ett leende till svar följt av ett artigt tack. Men i ärlighetens namn hade det snarare varit berättigat om hon i stället för att säga tack uppmanat mig att också sitta ner och på riktigt delta i den kamp jag och alla vi andra borde utkämpa varje dag för klimatet, i stället för att ge henne en klapp på axeln och senare i ett privat sms sända min närmaste en gråtmild förhoppning inte om att jag själv ska börja ta strid – utan att våra barn ska göra det, om typ sex, sju år.

Ärligt talat Daniel – vad i helvete?

På nattåget norrut den kvällen började jag läsa Scener ur hjärtat som e-bok, Greta Thunbergs föräldrar Malena Ernman och Svante Thunbergs skildring av den djupa personliga kris deras familj går in i samtidigt som deras medvetenhet om klimatkrisen växer. Det är en skoningslöst ärlig berättelse skildrad främst ur Malena Ernmans ögon om hur deras tillvaro faller samman, men här och där bryter Greta och hennes lillasyster Beata in. Och om jag tillåts svära ännu en gång (och det tycker jag eftersom vår framtid står på spel) – jävlar i min lilla låda hur brutalt dessa barn gång på gång synar vuxenvärldens hyckleri gällande våra inte ens halvdana klimatuppoffringar.

På ett ställe gjorde skammen närmast fysiskt ont i mig. Greta diskuterar människans ovilja att byta ut flyget mot tåget – tåg är ju så opålitliga i dag, resonerar vi. Greta säger:

“Blotta tanken på en eventuell försening är så totalt orimlig att vi hellre förstör levnadsvillkoren för alla kommande generationer än utsätter oss för den risken. Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små, bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.”

Jag läste visserligen de där raderna i överslafen i en sovvagnskupé på ett klimatvänligt nattåg mot Kiruna. Men hur hade jag rest ner till Stockholm dagen innan? Med Norwegians lågprisflyg. Och för vad? För att gå på en mingelfest på ett bokförlag, ha några möten jag lika gärna kunnat ha via Skype och på köpet få lite egentid. Bah.

Fyra dagar senare gick Sverige till val. Miljöpartiet – som trots sina fel och brister är det enda parti vi har som satsar helhjärtat på att bedriva klimatpolitik – ramlade så när ur riksdagen. Att Sveriges skogar för en dryg månad sedan stod i brand hade vi väljare redan förträngt.

Okej, här kommer tredje svordomen:

Ärligt talat Daniel och de flesta av er andra – vad fan sysslar vi med?

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.