Det ringde just en hurtig kvinna från något som jag tror hette Stoppservice som ville ge mig något hon kallade en spärrbricka. De hade tydligen något att fira, något om en miljon människor eller kunder eller brickor, och jag hade blivit utvald som en av hundratusen att få vara med och fira det här, vad det nu var. Jag vill skicka dig en spärrbricka gratis! kvittrade hon.
Jag är inte intresserad, svarade jag. Det blev helt tyst i luren, det lät som att ledningen för en kort stund frös till is. Men den är ju GRATIS! försökte hon med ominskad entusiasm, det är en jättebra grej, la hon till. Ja, men nej tack, jag vill inte sa jag och la på.
Jag har kommit till insikt. Jag måste inte ta emot saker bara för att de är gratis. Det går att säga nej. Al Gore kommer att bli stolt.
Det Gore att säga nej?
Ho ho.
Jag har också blivit uppringd av stoppservice. Jag sa också nej tack. Jag har inte behövt en sådan service någon gång de senaste tio åren sa jag. Har aldrig slarvat bort mina bankkort. Och hon i luren lät så sur så sur för att jag sa nej. Det är ganska roligt att säga nej till överhurtiga telefonförsäljare. Bara för att få höra hur sura de kan bli.