Post Format

Lost i terrorns London

Jag läser om de hittade bomberna i London i DN och SvD och minns de konstigaste intervjuer jag någonsin gjort.

Sommaren för två år sedan arrangerades en pressdag för ”Lost” i London, vi hade av någon anledning jag glömt inte möjlighet att åka över men eftersom tv-bolaget var väldigt måna om att vi skulle få göra intervjuerna hade de ordnat så att vi skulle få enskilda telefonare med skådespelarna som flugit över. Då hade jag aldrig varit på en internationell pressjunket, och tyckte det kändes trist att tvingas göra intervjuerna över telefon, men med facit i hand efter min Londonresa häromveckan inser jag nu att jag levererats en guldsits, jag skulle få tio minuter gånger tre skådisar alldeles själv istället för att tvingas slåss med uppåt tio-femton journalister runt ett svettigt bord i en dryg kvart för lite uppmärksamhet medan frågorna vad tycker du om Italien, har du sett irländsk tv på sistone och berätta mer om huset du växte upp i i Boston haglar.

Men så small bomberna.

En halvtimme före första intervjun, med Matthew Fox, skulle göras flashade TT om explosioner i centrala London. Vid den här tiden hade inte TT och TT Spektra integrerats och flyttats ihop på samma sätt som i dag och vi satt på en helt annan våning i våra gamla lokaler i Pressens Hus på Kungsholmen och jag hade inte en aning om vad som pågick före mobilens pip. Vi slog på tv:n och informationen var fragmentarisk men bussar och tunnelbanetåg och fan och hans moster stod i brand och det fanns ju inte en chans i helvetet att intervjuerna skulle genomföras, London stod i brand och det kändes självklart, de ställer in och någonstans kändes det skönt för jag tyckte situationen var olustig. Jag ringde TV 4:s pressperson som var på plats i London som också tyckte att det hela var otäckt men nej, det hade inte sagts något om att ställa in, bomberna må smälla men Disney som äger tv-bolaget ABC hade sagt the show must go on. Inom några minuter hade jag Matthew Fox i örat, jag ursäktade mig för att jag tog hans tid i anspråk när världen stod i brand men han sa att det var lugnt, de hade fått höra att det rörde sig om ett elfel men att det låtit lite konstigt och jag sa att nja, något elfel är det knappast och fick därefter utifrån mina tv-bilder referera för honom vad som hände en handfull kvarter bort. Han var hörbart skakad och i bakgrunden lät tonläget på rösterna skvallra om att situationen inte var under kontroll.

När det var dags för Evangeline Lilly hade uppgifterna om elfel dementerats av pressmänniskorna på hotellet, skådisarna hade fått veta att jo, det var visst bomber och troligen terrorattacker av något slag men inte så mycket mer än så och efter hej och how do you do frågade hon stämmer det att de sprängt bomber på bussar också, hon hade dubbeldäckare dagen innan och tyckte att allt var väldigt otäckt och the world has gone fucking insane. Därefter pratade vi om hur hon hoppades att Kate skulle utvecklas under säsong två och jag tror knappt jag lyssnade på hennes svar, jag tittade på tv och hoppades att bandspelaren gjorde sitt jobb.

Den tredje och sista intervjun var med Dominic Monaghan, siffrorna om dödsoffer hade börjat trilla in och jag ville verkligen inte göra intervjun, jag sket fullständigt i att det gjorde mig till en dålig journalist men när jag sa det till bolagsrepresentanten sa han bara I have Dominic here for you now och lämnade över luren. Vi sitter här och tittar på tv, det går inte att fatta att sånt här händer sa han och jag hummade med, ställde några Charliefrågor och jo, även han hoppades att hans karaktär skulle fortsätta utvecklas och ”Lost” var som en fantastisk gåva som gett hans karriär en skjuts han aldrig kunnat drömma om och yadayadayada, han sprutade ur sig sakerna han var tvungen att säga och vi la på och fortsatte titta på tv på varsitt håll.

Eftersom serien var mitt i sommaruppehållet när bomberna small den 7 juli fanns inget nyhetsvärde i själva ”Lost”-intervjuerna vid den tidpunkten, texten skulle ut först ett par månader senare när säsong två drog igång. Men det gick så klart inte att blunda för att det fanns ett nyhetsvärde i att seriens affischnamn befunnit sig mitt i dramat. Jag skrev ihop 2 000 tecken under rubriken Lost-stjärnor i terrorns London eller något sånt och sände ut den på nöjeslinan så fort jag kunde. Det var vår mest plockade text den sommarveckan har jag för mig.

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.