Jag går förbi utanför dagis. Ser genom ett fönster min son bygga på ett torn tillsammans med ett annat barn. Det är en sällsam känsla att se honom i ett sammanhang dit jag själv inte hör, att han är en egen individ som pular på med sitt även utan mig.
På ett sätt är det så klart betryggande. Att se att hans liv faktiskt skulle fortgå även om jag gud förbjude inte längre fanns där. Samtidigt gör det diffust ont, en blandning bestående av en del vemod och två delar stolthet.
Kommer nog aldrig att bli klok på det här med att vara förälder.