Om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle spendera större delen av 2011 i en lekpark skulle jag ha sagt att han/hon var galen.
Eller, nej, inte galen, det var ju inte som att jag gick runt och var övertygad om att jag aldrig skulle skaffa familj, det hoppades jag nog ändå, även om det hela verkade väldigt diffust. Abstrakt. Skilt från den verklighet jag levde i.
Men lekparker alltså, eller parklekar som det av någon bakvänd anledning heter officiellt. Södermalm är snart kartlagt på samma sätt som vi lade Friedrichshains alla otaliga Kinderspielplatz under oss i somras, Tage och jag. I och med dagens besök i den rätt oansenliga lekplatsen i Tantolunden, som dock har som viktig bonus att alla tåg som lämnar Stockholm på väg söderut passerar precis bredvid, har vi nog täckt in öns alla större faciliteter.
Det är underliga ställen, dessa lekplatser. Innan man har egna barn är de ickeplatser man passerar förbi utan att reflektera över, tanken skulle aldrig ha slagit mig att besöka en lekpark om inte Tage fanns, faktum är väl att det är bäst så, för män utan tillhörande barn i parklekar – nja, låt oss bara säga att det inte anses sunt.
I min gamla lägenhet vid Odenplan fanns två dagis – förlåt förskolor – med tillhörande mindre lekplats på innergården. Jag passerade den där lekplatsen dagligen i nästan sju års tid, jag noterade så klart att den fanns där, men jag tittade aldrig på den, ansåg den aldrig vara del av min värld.
Och nu framlever jag mina dagar på dem. Konstigt det där.
