Leendet

Sedan Tage fyllde fyra månader i juli har vi tagit varje chans att förklara skillnader i hans normala rutiner på att tänderna är på väg fram. Löst bajs? Det är nog tänderna. Inte den vanliga solstrålen utan helt plötsligt grinig? Det är nog tänderna. Dreglar han inte ovanligt mycket? Det är nog tänderna. Verkar han inte mer förtjust i den gröna klossen i dag? Det är nog tänderna.

Men månaderna har gått, inga tänder har skönjts och vi har så klart börjat oroa oss för att han ska krypa genom livet tandlös eftersom alla vet att bebisar vid det här laget ska ha fått tänder för länge sedan, borde han inte ha fullständiga tandrader, äta själv med kniv och gaffel och kunna prata så pass att han kan sätta ihop subjekt och predikat vid det här laget?

Jo, jo kanske det men han är ju lite för tidigt född, säger vi, slår ner blicken och går hem för att ännu en gång, till tonerna av ljudliga protester och huvudskakningar, leta med fingrarna runt i hans gom efter antydan till små stubbar. Utan framgång.

Men så i morse klockan 05.49 stod jag där, sömndrucken och kissnödig, och bytte hans morgonblöja på sedvanligt manér. När jag kittlade honom på magen skrattade han så att tandköttet syntes. En väldigt liten, men fullt synbar vänster framtand på frammarsch hälsade mig god morgon.

Snart flyttar han hemifrån.

5 reaktioner till “Leendet”

  1. Det kan ju vara lite skönt det där, att skylla det mesta på tänderna. Vi har gjort som ni, från det att sonen var kanske fyra månader. Igår blev han sju månader och se där, första tanden kom fram! Snart kommer han köra moppe.

  2. Lisa: Grattis till er också då, med andra ord! Fint med tand.

    Bokbabbel: Ja, han är stor nu. Stor nog att ställa till med en helt enorm röra här hemma i alla fall…

  3. ah vad fint! Stella fick sin första nu, 9 månader gammal, sist i föräldragruppen men inte i vänkretsen. Asgrinig som aldrig förr är hon nu men finast i världen såklart. Grattis söta Tage!

Kommentarer är stängda.