Post Format

Längden, självförtroendet och myggorna

Manuset är för långt. Oj vad det är för långt, blir för långt, det är ju inte klart än, gubevars. Trots att jag tycker mig stryka stryka stryka blir det långrandigt, omständligt, oengagerande, utan udd. Jag sitter framför datorn och får lätta kväljningar när jag känner hur punchlines rinner ner i springorna mellan tangenterna, hur vändningar, dialogutbyten, detaljer jag funnit och fortfarande finner briljanta i romanjäkeln går upp i rök, säger puff när de förångas i manusform. Fan också.

Fast det är väl bara en sån där dag. Jag hoppas att det bara är en sån där dag när allt som kommer ur mina fingrar känns skit utan att egentligen vara det. För det här ska ju bli världens fucking bästa filmmanus ever. Det ska det ju. Det måste det ju. Väl?

——

Läser recensionerna av Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” i DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Jag har ju inte läst boken, bara pratat rätt mycket med flera människor som gjort det och för den delen har väl avsaknad av läsning aldrig varit ett hinder för någon att ha en åsikt, men det är något med den här bokutgivningen, något i luften – det kan mycket väl vara det patriarkala förtrycket eller bara högtrycket utanför mitt fönster – som säger nej, det blir nog inte mycket till himlastormande debatt om det här. Hur mycket jag än är övertygad om att Lundgren har rätt i att kvinnor behandlas illa inom kulturlivet precis som på andra platser i samhället så är ämnet, nej för den delen, inte ämnet men arenan ämnet spelas upp på för smal, för liten, för begränsad. Författarna och kulturskribenterna som namnges kittlar en för snäv krets, förutom den folkligt breda Ranelid och till viss del Vallgren och liten liten del Paulrud droppas en hel hög namn som passerar nästan samtliga av bokens eventuellt ”vanliga” läsare förbi och även om så kanske var fallet även med Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” för ett decennium sen så känns något annorlunda.

Det kan vara något så enkelt som högtrycket, men jag tror inte det.

Och jag kan inte låta bli att undra. I boken ska – sägs det alltså, jag agerar ju självutnämnd expert genom andrahandskällor och recensioner här – Lundgren i en släng av paranoia hävda att vissa rubriker på Aftonbladets kultursidor är riktade direkt till henne, en sorts hemlig korrespondens. Jag undrar hur hon reagerar på att hela recensionen av hennes bok i DN:s papperstidning – som enda text – är tryckt i fel typsnitt?

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.