Post Format

Kanske ett tecken så gott som något

Det är fan i mig inte lätt att veta hur jag bör göra. Jag försöker komma överens med mig själv om boken, om jag ska hålla fast vid det jag har eller ge mig i kast med det nya, eller ja, det gamla beroende på hur man väljer att se på det. Jag är inte redo att ta ett beslut än.

Det ena behöver så klart inte utesluta det andra. De knappt 50 sidor jag skrivit på det jag jobbar med nu är inte värdelösa, de ska inte kasseras, men samtidigt så lockas jag av historien jag redan skrivit en gång och skulle vilja skriva igen. För jag skulle behöva skriva om från början, stavelse för stavelse, det jag skrev för fjorton år sedan håller inte. Storyn är det inget fel på, eller jo, den måste ändras lite, tonas ner för nu är den ärligt talat alldeles för tonårigt dramatisk, men det är främst naiviteten mellan raderna som får mig att rodna när jag läser det ursprungliga manuset. Åh kära Daniel, om du bara visste vill jag säga till mig själv när jag ibland nästan måste blunda när ögonen far över bokstäverna.

Men det är en bra historia. Det är faktiskt det. Och det är det jag känner att jag behöver. En bra historia som kan gripa tag om mig när jag skriver och i förlängningen läsaren. Om jag bara kan jobba mig runt ett par enerverande problem med historien så kan det bli hur bra som helst.

Och det bästa av allt? Titeln ”Vi har redan sagt hej då” sitter som en smäck även på den här berättelsen, faktiskt till och med bättre än på det jag skriver nu. Det skulle kunna ses som ett tecken.

En kommentar

  1. Oj som jag känner igen mig om orden som är alltför naiva. Det finns något genuint ärligt i det som nu framstår som en illusion.

    Reply

Lämna ett svar till Anne Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.