Post Format

Kajor – nu även kulturella

Upsala Nya Tidning har beslutat sig för att under en prövomånad sätta betyg på alla sorter av kultur. Från och med nu kommer även de mer traditionstunga kulturområdena att ges kajor, och inte bara den del av sfären som går under epitetet ”nöje”.

Föga förvånande tycker jag att det är ett bra initiativ. Skiljelinjen mellan det ”fina”, som inte går att betygsätta, och det ”fula”, som kan betygsättas, existerar inte längre, om den någonsin egentligen gjort det. UNT:s kulturchef Lisa Irenius ställer själv frågan – varför anses det helt okej att sätta betyg på Ruben Östlunds film ”De ofrivilliga”, men tabu att göra det när Killinggänget sätter upp en pjäs på Dramaten?

Det går ju att dra andra exempel, som ligger ännu närmare varandra. Att betyg sattes på Tomas Alfredsons film ”Låt den rätte komma in” har väl ingen protesterat mot, men ingen har dristat sig till att sätta plustecken, fyrar eller tärningsprickar på John Ajvide Lindqvists roman ”Låt den rätte komma in”, detta trots att många nog skulle hävda att Alfredsons film smäller högre som konstnärligt verk än Lindqvists bok.

Det främsta argumentet jag själv ser för att sätta betyg även på litteratur, teater och konst är för att det är konsekvent samt att det innebär ett erkännande för de konstformer som redan i dag betygsätts. Jag anser att film, musik och även tv är lika högt stående konstformer som litteratur. Självklart inte alltid, men det kan sägas även inom litteraturen, det finns väldigt många böcker som inte är särskilt högt stående på något endaste sätt, trots att de rent fysiskt existerar i en finkulturell form.

Fördummande, förklenande, förenklande? Nej, varför då?

Jag hoppas att experimentet blir mer än månadslångt.

——

För den delen – är det minnet som spelar mig ett spratt eller är det faktiskt så att UNT redan tidigare, åtminstone runt millennieskiftet, satte betyg på teateruppsättningar? Jag recenserade ju en del där då, främst film och konserter, men även en del uppsättningar av olika slag. Faktum är att det redan under de första sidorna i ”Dannyboy & kärleken” finns en passus där huvudpersonen under sin furiösa fracksprångmarsch genom Uppsala passerar Stadsteatern och minns hur han några kvällar tidigare satt i salongen och gav en studentuppsättning två kajor i betyg. Börjar jag redan där ljuga i min högt stående konstform?

9 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.