Post Format

Junkie

Jag försökte plocka ihop fotona i går. Jag kommer inte att hinna scanna dem före jul ändå. Och på golvet i vardagsrummet gör de föga nytta, de försätter mig i en konstig sinnesstämning, jag drömmer om det som varit och inte varit och blandar ihop fiktion med verklighet på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var som mest nergrottad i Dannyboys värld. Det är förvirrande, inte helt sunt. Jag lever ju ändå nu, jag befinner mig ju ändå här.

Men det går inte. För där på golvet ligger boken jag vill skriva. Det är ju där den är, boken romanen berättelsen historien. Nej rättelse – det är ju där de är, böckerna romanerna berättelserna historierna. Det finns så mycket verklighet utspridd huller om buller på mitt golv att det räcker till ett helt liv av fantasier.

Som fotot från en nyårsfest tagen i en annan tillvaro i en annan stad där en ytlig bekant ler in i kameran trots att hennes uppmärksamhet verkar riktad mot något utanför bildens kant. Hon som två år senare när tillvaron förändrats till en annan sa du verkar alltid så överlägsen till mig en söndagskväll i en soffa efter att vi sprungit på varandra av en slump några timmar tidigare och jag av någon anledning okänd för oss båda följt med till hennes lägenhet trots att vi aldrig ens pratat på tu man hand tidigare. Nej, alkohol var inte inblandat för solen hade inte ens gått ner när vi på novembereftermiddagen vandrade genom staden mot hennes hem och det var som sagt söndag och nej, vi hade inte engagerat oss i syndiga företeelser av något slag, det kom först flera dagar senare. Jag tittade förvånat och kanske lite ledset på henne och visste inte vad jag skulle svara för hur förklarar man att överlägsenhet egentligen är osäkerhet som förvrider ansiktet och kroppsspråket och gör det som syns falskt? Några dagar senare syndade vi och tiden gick och småningom rann allt ut i den sporadiska sanden och ingen av oss var väl egentligen ledsen över det eftersom det är så livet är ibland och vi var inga barn längre, inte helt i alla fall. Men det ligger en bok där, i ett oskyldigt foto från förra årtusendet som jag troligen inte ens tog själv och som inte har en aning om vad som komma ska ligger början på en berättelse om en historia som inte blev mer än ett par månader gammal hur man än ser på det, men som nästan rör mig till tårar när jag ser den, inte för att jag önskar henne åter utan för att det är sådan jag är.

londonbaten.jpgEller den svartvita bilden där jag står på båtdäcket drickandes en Coca Cola på väg från Göteborg med destination Harwich, triggad av en tonårsförälskelse till Saint Etienne och deras fanatiska kärlek till London och en stor guide till den brittiska huvudstaden jag rivit loss ur Arbetarbladets fredagsbilaga och som ledsagade mig och min vän Jonas på vår första riktiga utlandsresa. En guide vars författare jag ett halvår senare skulle springa på av en slump i Uppsalas nattliv och som jag sju år senare skulle komma att inkorporera i ett par episoder i handlingen i Dannyboy på ett sätt som jag inte borde skriva ut här eftersom det då går att koppla ihop den verkliga personen med fiktionen om man är enträgen. Och okej då, just den berättelsen blev faktiskt en bok eller åtminstone en episod i en bok, men fotot bär på fler historier, som Chelsea på det bisarra diskoteket Hippodrome, a girl so great they named the team after her, eller den homosexuelle indiske skoförsäljaren som sa but if you really want, we could just talk när han upptäckt vår skepsis efter att han bjudit med oss på ett enkönat swingersparty trots att vi bara ville köpa skor, eller

Nej det räcker nu. Men det finns en bok där också. Och det finns hundratals bilder likt den, bilder som berättar så många historier att mitt kortklippta huvud ömmar.

Främst gör dock fotona mig lite ledsen på det där bitterljuva sättet jag älskar att frossa i emellanåt. För jag känner att så länge de ligger spridda över golvet är de som en black om min fot. Jag kommer inte undan. Jag kommer inte undan minnena och de berättelser de bär på. Och jag vet heller inte om jag ens borde försöka fly. Kanske går inte ett författarskap ut på att man ska gå vidare. Kanske handlar allt bara om det journalistiska mantrat gräv där du står. Och nu står jag ju bokstavligen i min egen förvirrade hjärna. Eller nej, den ligger utspridd framför mig för jag sitter i soffan och skriver det här, men som kloka och ansvarsfulla människor förstår ni vad jag talar om.

De får ligga kvar. Tills vidare får de ligga där som en påminnelse om något som kanske kan bli, något som kanske kan bli bra. Eller så är de bara början till mitt grandiosa misslyckande.

Nu ska jag skriva lite. Måste inte gå till jobbet förrän om en timme.

7 kommentarer

  1. Ojojoj, det här inlägget hamnar definitivt på topplistan över dina bästa. Nu blev jag också så där märkligt nostalgisk igen, det blir nog till att plocka fram den svenska gamla indien så här innan jobbet…

    Reply
  2. "Kompisen" som skrev

    19/12/2006 @ 10:41

    Bara man inte fastnar i det förgångna så mycket att man inte kan vara lycklig i nuet så är det väl bra. Personligen blir jag mest nyfiken på om du aldrig har funderat på att spara ut håret igen?:)

    Reply
  3. Karin: Tack tack! Trevligt att uppskattas.

    Kompisen: Well, tja, nja, nä, hm. Jag vet inte. Jag är lite skeptisk till håret. Och man ser ut som en igelkott medan det växer ut…

    Reply
  4. "Kompisen" som skrev

    19/12/2006 @ 12:55

    Synd, för jag tror att du skulle vara jättefin i hår. Och det finns ju produkter som kan hålla vilken igelkottsutväxt som helst i styr! 🙂

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.