Jag hade ledigt på förmiddagen i dag, och tanken var att jag skulle skriva järnet. Samtidigt hade jag ett möte med en mobiltelefonkartong vid Odenplans tunnelbanestation, och bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Jag köpte en kaffe på Espresso House nere i underjorden och satte mig till rätta på deras rätt minimala fik.
Och det var en rätt trivsam upplevelse faktiskt. Människorna som passerade förbi vid min vänstra sida gav en lagom distraktion, och det var en lätt hisnande känsla att se och känna tunnelbanetågen dundra förbi under rumpan.
Eller som min kollega Nils sa när jag väl kom till jobbet: Gick det som på räls?