Fan också. Jag är så rädd för allt nimby-tänkande som dominerar samtalet i Stockholm att jag inte ens vågar säga nej till de saker som kanske inte borde få byggas. Läser dagens upprop mot tillbyggnaden av Stadsbiblioteket i DN som ett gäng internationella arkitekter skrivit, nickar och håller med i mycket av det som står där, men vågar ändå inte säga nej nej nej eftersom jag hatar bakåtsträveri nästan mer än gurka. Att deras syfte med artikeln är att det istället ska byggas större, finare, tuffare och bättre på en annan plats hjälper inte, det är i själva anslaget de förlorar mig, när de skriker nej så högt att de överröstar alla andra, när rädslan inför att förlora det som finns blir det som frågan kommer att handla om istället för vad man kan få.
Samma sak, fast på en helt annan nivå får väl erkännas, med ombyggnaden av Bistro Boheme. Jag gillar stället skarpt, åt panerad ost där senast i går kväll, men jag kan inte för mitt liv ta mig för att gå med i Facebookgruppen Stoppa ombyggnaden av Bistro Boheme hur onödig jag än tycker att renoveringen verkar vara. Tongångarna i kommentarerna liknar allt för mycket alla de där hemska Sluta bygga gallerior otäcka människor eller Stoppa ombyggnaden av Odenplan-grupperna som florerade i höstas och kulminerade i alla dessa nu flaggar vi i den och den och den färgen-manifestationer som drog som en farsot genom staden.
Jag kan inte. Det går inte. Fan också.