Post Format

Ja, du är i sanning min darling

Fick ett infall på väg hem i går kväll och slank i sista sekunden in på en visning av Darling. Det borde jag inte ha gjort. Det borde jag verkligen inte ha gjort.

darling.jpgMissförstå mig inte – jag tycker att Darling var en helt fantastisk film. Den träffade mig så hårt i magen att jag inte kunde andas och jag vacklade ut ur salongen på ostadiga ben och hade den bara slutat efter den fantastiska busscenen och jag sluppit se den totalt meningslösa slutknorren som bara sparkade på Bernard en gång till så hade jag lätt gett den fem plus om jag recenserat den för jobbet men nu gjorde den inte det och landar således på fyra komma fem Dannyboys istället. Nej, fyra komma sju.

Men så kom jag ut i kvällsmörkret och Hötorget var tomt och jag gick mot Drottninggatan och följde den norrut i det lätta snöfallet och kände mig ensammast i världen för det vemod, den tomhet och totala tillvaromeningslöshet filmen byggt upp föll över mig som hade jag haft en elefant i baksätet vid kollisionen. Jag kippade efter andan med gråten i ögonvrån och jag tänkte på själar som möts av en slump och som nuddar vid varandra för ett ögonblick eller två och sedan skiljs igen. Den känsla jag försökte få fram i Dannyboy. Den känsla jag hoppas jag i någon form kan få fram i den nya boken, vad den nu kommer att heta och vad den nu ska handla om för nej, det känns inte spikat ännu trots att historien så smått börjat rulla in i framtiden. Men jag gick där och insåg att jag promenerade i den makulerade romanens kölvatten, jag gjorde samma promenad som den kvinnliga huvudpersonen gjorde i den efter att hennes pojkvän, som hon ännu inte visste om hade haft en affär med hennes bästa vän, blivit överkörd av en buss och dött och hon grät under sin promenad och nej det är klart att jag inte gjorde det i går men vemodet över hela tillvaron var i alla fall rätt mastig. Jag tänkte på henne och jag tänkte på mig och jag tänkte på alla de andra historier som heller aldrig blir verklighet trots att de känns mer innerliga än livet själv.

Puh.

Men vemod är vackert. Darling var outsägligt vacker. Trots att min Sandvikenbakgrund gör att jag borde känna mig tio gånger mer besläktad med de lakoniska och irrande pojksjälarna i Farväl Falkenberg så sa Darling, vars Stureplanvärld jag aldrig tillhört och aldrig kommer att hamna i om jag inte genomgår en rejält skruvad extreme makeover, mig så ofantligt mycket mer om livets tillstånd.

Kanske borde jag stoppa här. Jag känner att jag inte riktigt finner ord för de känslor som fyllde mig när jag vandrade uppför backens lutning på väg mot Observatorielunden. Till sist orkade jag inte känna ensamheten längre över mina axlar och ringde Morgan och delade med mig av upplevelsen och han sa att det var det bästa han hört sedan Pet Shop Boys spelade in Go west att jag älskade filmen för det bådade gott inför Dannyboyfilmen att vi har samma vision över vad vi vill skapa, eller ja, åtminstone samma måttstock över vad som är bra svensk film och hur den bör se ut.

Okej det där med Pet Shop Boys hittade jag på.

Jag var fortfarande skärrad när jag kom hem. Jag öppnade det orangea kuvertet som låg innanför dörren och som jag i ärlighetens namn tycker ser rätt rött ut och såg att min inkomstpension hade växt med drygt 60000 kronor under det senaste året och premiepensionen med 14000 och jag har i ärlighetens namn inte den blekaste aning om vad det kan tänkas betyda eftersom jag valt att inte välja och bara sätter in beskedet i min viktiga papper-pärm varje år och tänker att jag nu, eller i alla fall alldeles snart, inom en inte alltför avlägsen framtid, ska börja pensionsspara vid sidan om också. Därefter kokade jag nudlar och tröstade min sargade själ med den bästa bomull jag kunde komma på och det var två 24-avsnitt för om någon fortfarande kan bringa ordning i den här tomma världen så är det väl Jack Bauer. Vilket när jag nu läser det låter som en ytterligt deppig kväll men som trots det var precis vad jag i den stunden behövde.

Anyways – se Darling. Men gör det inte ensam för då faller tillvaron över er och det kan göra ack så ont och vara alldeles alldeles fucking jävla underbart.

Nu måste jag packa. Taxi, Arlanda, Örnsköldsvik och schlageräventyr del två väntar. Åh, tillvarons ytterligheter I love you so.

——

Just ja, glömde nästan. Det senaste halvårets mest mytomspunna artikel – Vanity Fairs megadrapa om Pirate Bay – är nu publicerad. Emma var skarpögd.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.