Det har varit ett par rätt usla jobbveckor sedan återkomsten från min tripp till Stockholm och Boden. Egen sjuka plus fyra vabbdagar and counting av de små (först Tage förra veckan, nu Ejda den här), och därtill är den snabba genomredigering jag skulle göra innan jag skrev finalavsnitten – en redigering som ursprungligen tänkt att vara avslutad lagom till de här bläveckorna började – är fortfarande inte klar. Därtill kände jag mig tvungen att göra samma sak med Smittad 2 som jag gjorde i somras med första säsongen, nämligen låta två såsiga mittavsnitt skalas ner till ett gemensamt för att få upp tempot genom att kapa, kapa, kapa.
Oftast gillar jag att redigera ner text, jag tycker om att suga ut så mycket luft som möjligt ur den, men här får det effekten att jag nu i stället för att ha två finalavsnitt kvar att skriva har tre.
Jag får ofta frågan på vilka sätt det skiljer sig åt att skriva en ljudboksserie från en vanlig roman, och det här är ju en ytterst konkret skillnad. Känner jag att en roman såsar till sig i mitten och jag kapar, så blir resultatet bara en något kortare roman. Men eftersom formatet för Storytel Original-serierna är mallat och ska vara tio gånger en timme, vilket i konkreta siffror ger 10 x 50 000 tecken inklusive blanksteg, så måste borttagen text ersättas av ny sådan någon annanstans, förslagsvis i slutet.
Nu innebär detta visserligen en välgärning för själva berättelsen – jag hade lite ont i magen för hur jag skulle få plats med allt jag tänkt mig i de avslutande två avsnitten, och nu har jag i stället tre att breda ut mig på.
Men ändå. Tiden tiden tiden, och pengarna pengarna pengarna. För det är ju inte som att jag har timlön, mitt arvode blir inte högre för att jag tar längre tid på mig, snarare binder det upp mig längre än vad jag tänkt så att jag inte kan ta på mig andra jobb (eller börja skriva på den avslutande säsong tre).
Nåväl, slut på klag. Jag har ju en bok att skriva, för bövelen.