Post Format

In private

Utifrån ett diskussionsämne i Bloggvärldsbloggen skriver Nattens bibliotek om manliga bloggare som skriver om känslor och en av bloggarna hon tar upp som exempel på manliga bloggare som ibland är privata är den här och jag kan inte låta bli att känna skammens rodnad blossa på mina kinder.

För det var ju så länge sedan. Eller nej rättelse – det är nog snarare egentligen så här:

I min nya och strax (nåja) färdigkorrade roman kommenterar den kvinnliga huvudpersonen – och ja hon har faktiskt ett riktigt namn den här gången – angående den manliga huvudpersonens blogg – och ja han har faktiskt ett riktigt namn den här gången – att den ofta är personlig men nästan aldrig privat, du skriver inte mycket om vad du gör i ditt privatliv och vilka du omger dig med men delar gärna med dig av åsikter och bryderier om ditt skrivande och det summerar nog inte min fiktion utan även verkligheten.

Och ja det där är snott av en kommentar som Peter gjorde här i bloggen redan i december 2006 men jag tror att han förlåter mig för det. Fiktionen och verkligheten som sagt.

Men skammens rodnad som blossar var det.

För den här bloggen var annorlunda förut. Den har under de tre komma fem år den funnits genomgått olika faser och själv skulle jag säga att den var tråkig i sin barndom, rätt så jävla bra i sin ungdom och därefter mer stel när den blivit äldre vilket inte per automatik behöver betyda att den blivit sämre men det är utan tvekan ett faktum att det personliga tagit sig mindre tydliga former.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men bloggen var mer jag tidigare. Och kanske skulle den åter kunna bli jag men när jag nu försöker skriva på det där sättet som var jag märker jag att det inte längre är jag som skriver, det är någon annan, en person som framkrystas och kanske klarar av att formulera sig på någorlunda samma sätt men det blir inte samma sak för jag var någon som ständigt levde livet i imperfekt men nu finner jag mig stå i ett presens jag känner mig väldigt rofylld i även om jag så klart blir nostalgisk ibland för det tror jag aldrig att jag kan sluta vara, åtminstone hoppas jag att känslan aldrig lämnar mig helt för om det sker tror jag att jag tvingas sätta punkt för mitt skrivande på alla plan – det där stundtals hisnande suget bakåt är vad som driver mig framåt.

En del av det här med min lätt autistiska strävan att låta det som är privat vara just privat trots att jag dagligen offentliggör mig själv är troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en reserverad person. Det är i sin tur troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en blyg person, vilket i sin tur får effekten att jag hos vissa framstår som en dryg person, om ni förlåter mitt nödrim.

Nu kom jag kanske från ämnet igen.

Hur som helst – det slog mig i går när jag tänkte på det här att det finns något av yttersta vikt som inte är ett dugg hemligt som jag av den här ibland överdrivna privatsträvan inte har berättat om här. De av er som följer mig på Twitter har kanske sett det skymta, och ni som följer någon av min flickväns bloggar har med all sannolikhet inte missat det, men hur som helst så meddelar jag härmed genom en officiell bulletin att jag och Johanna om allt går rätt till här i världen blir föräldrar i mitten av april, det officiella datumet är satt till den tionde men till skillnad från Johanna tror jag inte att vår lilla pys bryr sig särdeles mycket om det. När vi var på ultraljud häromveckan filmade jag en liten snutt som jag till och med lagt upp på Youtube.

Det var väl ändå rätt privat, tycker jag.

12 kommentarer

  1. Pingback: Johanna Ögren » Blog Archive » Omamma

  2. Pingback: Daniel Åberg » En tidsinställd bomb

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.