Det här är inte mitt första besök i Idre. Bara några veckor efter att jag fyllt 18 år åkte jag och två vänner hit på sportlovet för att åka skidor. Martin var ett år äldre och den ende av oss som hunnit ordna körkort och jag minns att snön var mer än meterdjup och en av kvällarna efter avslutade slalomåk gick vi genom skogarna från vår stuga fram till fjällhotellet där det var klubb och jag hade en sjuttiotalskavaj med poppig t-shirt under som inte gick hem hos tjejerna på det sätt jag hade hoppats.
På bilresan upp stannade kolonnen av fordon tvärt ett par mil söder om Idre. Folk började gå ur och undrade vad som stod på. Det visade sig att en bil krockat med en ren men nu stod det skadade djuret ingenstans att finna. Föraren av bilen var tvärsäker, han hade kört på en ren i rätt låg fart, men ingenstans syntes den till och inga flyktspår syntes på någon av vägens sidor. Vi stod alla och kliade oss i huvudet.
Tills någon kom på idén att titta under bilen.
Där låg den stackars renen fastklämd, fortfarande vid liv, stirrande ut på allt och intet med kippande, snabba andetag. Ett barn som tidigare varit stursk och letat i snödrivorna efter den försvunna renen började storgråta, vi andra tittade bara bort.
Djuret låg fastkilat strax bakom framhjulen. Snövallarna runtom var höga, och olycksbilen stod mitt i vägen och blockerade effektivt båda körfälten. Renen var tvungen att avlägsnas för att bilen skulle kunna köra åt sidan och trafiken komma igång igen.
Föraren satte sig bakom ratten och backade loss det stackars djuret, och körde sedan bilen åt sidan. Trafiken kunde återupptas. När vi passerade levde renen fortsatte, ögonen fortsatte att tomt stirra. Vi måste väl slå ihjäl den sedan på något jävla sätt, sade föraren innan han satte sig för att börja backa.
Vi hade åkt vidare innan han hann göra det.