Post Format

I morgon är en annan dag

Så är dagen här och en vän som är ännu mer insyltad i spektaklet mejlar och skriver ny dag, men ändå dock den sista. Konstigt. och jag kan inte mer än hålla med i undertonen av … saknad? Den 31 januari reste jag till Jönköping för att inleda bevakningen av den första deltävlingen och sex veckor, fem städer (jag var ju inte i Göteborg) och gud vet hur många alldeles för sena timmar senare står vi nu här och det är examensprov. Ja, det känns konstigt och faktiskt en smula sorgligt på flera sätt än ett men solen går nog upp i morgon också. Troligen innan jag har gått och lagt mig.

Pratade med en vän om de små händelserna i går kväll. De små händelserna som får de livsavgörande betydelserna och det är ju ett ämne som jag tjatat om i den här bloggen så många gånger och som var tanken att bli en grundpelare i den nya romanen och kanske fortfarande blir det eftersom manuset ännu står och svajar. Det slutar aldrig att fascinera mig, hur de till synes obetydliga detaljerna leder till det ena och andra och tredje och fjärde och hur tanken till sist svindlar och magen sugs ned i ett svart hål och jo, jag vet att det är rätt meningslöst att tänka så eftersom det tillhör livets grund men jag gör det ändå för det behagar mig. Och jo, det blir nog mer av den varan i romanen när vi inte längre har sagt hej då.

Så se det som en programförklaring för mitt schlagerfria liv – små händelser, romanskrivande och tankar som svindlar är hädanefter tillvarons melodi. Från i morgon.

——

Och just ja – jag undrar fasiken om inte Måns Zelmerlöw dansar hem det här i kväll alltså. Rutinen säger visserligen att man inte ska lita allt för mycket på publikresponsen i Globen på genrepen, men cheezus, taket på den väldiga kupolen lyfte när han drog igång sin Cara mia och dånet tystnade aldrig och utanför arenan stod småtjejer efteråt som hade övat in en dansrutin med skyltar där de skanderade hans namn om och om igen. Killen är verkligen älskad och jag tror att The Ark är lite för extravaganta för att gå hem hela vägen. Och det där leendet alltså, oj vad han täljer guld med det.

Bara för det vinner väl Andreas Johnson.

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.