Jag fick en fråga från TT gällande ljudboksboomen och Storytel Original och skillnaden mellan att skriva för papper kontra ljud förra veckan. Jag svarade med att mejla in en smärre essä som svar. Nedan följer ett utdrag:
Det som brukar sägas kring Storytel Original-böckerna är att språket ska vara lite enklare, rakare, fyllt av cliffhangers och inte så mycket språkliga krusiduller. Eller ja, det är väl så det har pitchats till viss del i alla fall. Jag har inte funderat särskilt mycket aktivt över detta när jag har skrivit, utan har till största del försökt skriva på i den stil jag är van vid och bekväm med, även om jag får medge att jag försökt begränsa mig i användandet av bisatser, något jag annars har en ovana att nyttja väl frikostigt. Bortsett från bisatserna tror jag dock att jag redan tidigare skrivit på ett sätt som fungerar bra i ljudboksformat, min debutroman Dannyboy & kärleken hade exempelvis cliffhangers i princip varje kapitelslut, så den delen var inte särskilt ny för mig.
Däremot har jag mer aktivt försökt undvika upprepningar, eftersom min erfarenhet är att de tar sig igenom tydligare vid lyssning än vid läsning. Självklart försöker jag att inte upprepa mig när jag skriver ”vanligt” heller, men en van bokläsare läser inte en text ord för ord, snarare far blicken över meningarna mer som att du ”ser” dem, och då reagerar du inte lika starkt på enskilda ord.
Vid ljudbokslyssning är det svårare att göra så, du måste följa berättelsen hela vägen på ett annat sätt eftersom mediet är beskaffat så. Hur skummar du dig exempelvis igenom ett tråkigt parti i en ljudbok? Visst, du kan öka tempot på uppspelningen tillfälligt men det blir inte riktigt samma sak och är definitivt inte lika enkelt som att låta blicken svepa snabbare över sidan. Dessutom är inte ditt öra tränat att uppfatta när du måste skärpa koncentrationen igen på samma sätt som att du ser när tråkpartiet är över i skriven text, för där har vi en livslång träning som textläsare att falla tillbaka på. Lång utläggning, men det gör att upprepningar enligt min mening lättare hörs än syns. Och det skär sig så illa i öronen när det sker!
Eller för den delen – jag har inte helt struntat i det där med att det ska vara stort, explosivt och rakt. Min förläggare sa vid ett tillfälle att om jag får en idé men tvekar av anledningen att idén känns för galen, då är den perfekt för det här formatet. Och jag fick faktiskt just en sådan tanke under arbetet med säsong två av Virus, en tanke som jag avfärdade med ett ”nej, så KAN jag inte göra”. Och då tänkte jag på det där hon sa, och följde min ursprungliga tanke. Och nu tycker jag nog att det blev en av de bästa mest dramatiska händelserna i Virus 2 överhuvudtaget. Så det funkar ju!
——
Min stackars ex-kollega Erika som skulle skriva artikeln och var den som ställde frågan hade nog mest tänkt använda mig för bakgrundsinfo – jag tolkade det som att intervjuerna redan var gjorda när hon hörde av sig – men kanske var det längden på mitt svar som gjorde att jag trots allt fick med ett kort citat i den färdiga artikeln, som publicerats i ett stort antal tidningar runt om i landet de senaste dagarna. Hur som helst, det här är ett ämne jag tycker är väldigt intressant, och jag var även inne på det i en intervju jag gjorde med Dyslexiförbundets tidning Läs & Skriv nyligen, den är med i deras senaste nummer.