Hur länge håller kärleken till pappersboken?

Lång och intressant analys av Sölve Dahlgren på Boktugg i dag, om hur man ska tolka statistiken från Förläggareföringen som kom häromdagen gällande de digitala intäkterna för de svenska förlagen. Statistiken ger ingen entydig bild av läget och är heller inte heltäckande då allt fler köper böcker digitalt från förlag och marknader som inte ingår i statistikunderlaget, men det betyder så klart inte att siffrorna är ointressanta.

Nu var det dock inte siffrorna jag tänkte citera, utan följande stycke som kommer rätt långt ner i texten:

De senaste veckorna har jag roat mig med att prata med folk i branschen och folk utanför branschen. Låt vara att jag pratat med folk utanför som är rätt digitala, de flesta av våra kontorsgrannar jobbar med ehandel.

Ska vi förenkla det?

• Bokhandlare: Nja, visst kommer kanske nätbokhandeln att ta lite andelar till, men då mest från varuhusen. Men digitala böcker? Nej, de går ju inte att slå in och ge bort som presenter? Det är skillnad på musik och film.

• Förlag: Jo, det är klart att streaming blir viktigare och viktigare. Men det är ju så dåligt betalt. Och det är fortfarande pappersböcker som dominerar intäkterna. När 85% av intäkterna kommer från fysiska böcker så måste vi lägga lika stor fokus där.

• Läsarna: Jag har rensat ut det mesta av mina gamla böcker i bokhyllan och jag har inte köpt en pappersbok på två år. Jag har ju Storytel och Kindle.

Nu överdrev jag kanske lite på den sista. Alla läsare är inte så digitala. Ännu.

För mitt intryck och min slutsats blir denna väldigt konkreta: Det finns inga rationella skäl för att välja en fysisk bok före en digital bok år 2017. Alltså återstår endast de emotionella skälen.

Som han själv skriver, han överdriver. Men jag tvivlar samtidigt inte ett ögonblick på att det ryms en sanning som kommer att bli allt viktigare här. Jag tror att det finns en uppenbar risk att vi kommer att hamna i en situation där bokhandlare, traditionella förlag och inte minst kulturredaktioner hamnar i osynk med hur den breda publiken tar till sig litteratur. Jag har tänkt på det här rätt mycket det senaste året, då jag flera gånger slagits av hur totalt ovetande många av dem som anser sig vara litteraturinitierade är av den frammarsch som de digitala litteraturtjänsterna gjort de senaste åren. Kärleken till boken som fysiskt föremål är hos många inom branschen så stark att det skapas en bild av att det är så för alla.

Jag ska fördjupa mig i det här någon gång framöver, just nu finns dock tyvärr inte tid.

2 reaktioner till “Hur länge håller kärleken till pappersboken?”

  1. Så vad betyder det när man överdriver när man räknar argument för eller mot pappersboken? Jag måste säga att jag står helt frågande inför övertygelsen om e-bokens överlägsenhet. Vilka är argumenten egentligen? Och har pappersboken verkligen bara emotionella fördelar kvar?

    1. Fast jag vet inte riktigt om det är det jag försöker hävda här heller, att e-boken på något sätt skulle vara överlägsen alltså. Jag påtalar bara att det verkar finnas ett sakta växande gap mellan vad bokbranschen – må den bestå av bokhandlare, förlag eller kulturredaktörer – tror att bokläsaren vill ha, och hur en växande andel av bokläsaren/-lyssnaren de facto tar till sig litteratur i dag. Att den digitala läsningen/lyssningen växer är ett konkret faktum (i Sverige handlar det rätt lite om e-böcker, det är de streamade ljudböckerna som står för den absolut största delen av kakan).

      Det som oroar mig är att jag tycker mig se tendenser att branschen i Sverige slappnat av, bara för att det som hände i USA på några få korta år inte hände här. Men att litteraturen också kommer att digitaliseras på ett eller annat sätt även i Sverige kommer vi knappast ifrån, även om det går långsammare här. Och det måste de traditionella aktörerna anpassa sig efter om de vill fortsätta vara relevanta.

Kommentarer är stängda.