Post Format

Historien om ett bokomslag

Jag lovade häromdagen i en kommentar att skriva lite om den mystiska frackbilden som jag la ut. Eftersom jag är en sådan som håller mitt ord ska jag därför göra det precis nu.

Bilden på den halva överkroppen i fracken var ursprungligen tänkt som baksida till “Dannyboy & kärleken”, jag hade en idé om att när man la boken utfläkt med ryggarna uppåt skulle man se en hel överkropp, med fracken på vänster kroppshalva och t-shirten på den högra eftersom det är de två klädesplagg huvudpersonen har på sig genom boken. Ärligt talat minns jag inte riktigt varför idén spolades och baksidan kom att bli helt röd, kanske var det svårt att få plats med den text som behövdes.

Jag föreslog också, möjligen drabbad av tillfälligt storhetsvansinne, ett särskilt omslag där fracken hamnade på framsidan och t-shirten på baksidan, som skulle säljas i Uppsala och eventuellt Lund, städer där man vet hur en frack ska bäras. Inte heller den idén kom, av någon outgrundlig anledning, att realiseras.

omslagett.jpg

Bilden på omslaget till “Dannyboy” togs i mitt vardagsrum under stor tidspress en dag i mitten av september 2004. Jag hade ratat förlagets originalförslag, motivet var detsamma men killen på deras foto, en byråbild de hittat någonstans, var alldeles för modellig och tröjan han bar var dessutom inte en riktig t-shirt, utan en sån där långärmad tröja i t-shirttyg med uppkavlad ärm. Den var dessutom orange och inte gul. Jag fick panik och tvingade förlaget att låta mig försöka fixa fram en bild själv. Visst, men vi behöver bilden senast i morgon, sa de. Jag riggade och fixade, hängde upp ett rött lakan (som även figurerat i andra bloggsammanhang) framför fönstret, rotade fram en gul t-shirt som jag på modellmanér satte fast en klädnypa på baksidan av armen på, så att tyget skulle smita åt kring bicepsmuskeln bättre, och byggde ett torn av mina litteraturhistoriaböcker på soffbordet – litteraturhistoria skulle ju på sätt och vis skrivas gubevars – som fick agera stativ till min digitalkamera. Därefter började jag posera.

omslagtva.jpg

Det gick inledningsvis inget vidare. Det var nästan omöjligt att få det resultat jag önskade, och det första förslaget jag skickade in till förlaget fick nobben, jag poserade för stelt tyckte de, min arm hängde, det fanns ingen kraft i den, inget som skulle locka kvinnor att köpa boken. Sagt och gjort, jag kallade in Peter som alltid kan få fram det bästa i mig, och plötsligt fanns det kraft, styrka och hållning i min kropp. Han tog bilden, förlaget lät sig nöjas, och jag kunde sova tryggt med vetskapen att min överkropp skulle exponeras i tusentals exemplar.

Synd att huvudet är bortkapat bara.

7 kommentarer

  1. Måste vara sjukt frustrerande att få “fel” omslag på en bok som man har jobbat med och lagt ner sin själ i. Det är konstigt att förlagen, eller åtminstone vissa förlag, inte satsar mer än så på omslagen. Att de ska passa boken, att det ska bli snyggt och vara personligt.

    Den här veckan har vi faktiskt Temavecka på tidningen Nittonde Stolen om just bokformgivning och -grafik, där vi bland diskuterar bokomslag en hel del. Kolla gärna in det här: http://www.nittondestolen.se

    Reply
  2. Samtidigt får man ju anta att förlagen vet vad de gör när de sätter ihop sina omslag. Jag tycker visserligen personligen att väldigt mycket av det som cirkulerar är fult och rätt taffligt – och jag ogillade som sagt mitt förlags originalförslag – men samtidigt har jag ju ingen aning om hur deras förslag hade fungerat i bokställen. De ansåg att det var ett väldigt säljande sådant, de angav även konkreta skäl till varför det skulle sälja, men jag minns dem inte riktigt. Vem vet, kanske hade min roman blivit värsta kioskvältaren om jag inte fått som jag ville…

    Just ja – ett tillägg med anknytning till det som kommenterats hos er på Nittonde Stolen: Idén om hur omslaget skulle se ut, med en mansöverkropp med beskuret huvud, kom ursprungligen från förlaget. Så det var inte så att de punkterade min idé om hur det skulle se ut, jag gillade helt enkelt bara inte hur de valde att utföra det.

    Jag läser för övrigt Nittonde Stolen regelbundet, gillar det ni skriver!

    Reply
  3. förträffligt. Thumbs up för idén om en hel manskropp om frackhalvan fått gästa på baksidan.

    Reply
  4. Det här har ingenting att göra med ditt bokomslag, men jag måste ju bara visa mitt stöd för dig sedan jag igår läste i DN om tanterna runt Odenplan som vill sätta käppar i hjulet för byggplanerna genom att sätta upp lappar på träden. Jag skrattade gott för mig själv vid köksbordet och tänkte på att du nog i samma stund satt och gnisslade tänder. Men jag är på din sida. Bakåtsträvande tanter går bort!

    Reply
  5. AL: Jag funderade faktiskt på ett inlägg om det där, men jag knöt händerna i fickorna istället. Men det kommer ett inlägg vad det lider, var så säker…

    H: Tack tack!

    Reply
  6. Daniel:
    Jo, jag är övertygad om att i alla fall de större förlagen för det mesta vet vad de gör, när det kommer till den kommersiella aspekten av formgivningen. Men man tycker ju att om den kompetensen kombineras med ett genuint intresse för böckerna som en slags helhetsprodukt borde det gå att undvika sådant som bildbyråbilder och standardlösningar.

    Det är ju ändå skönt att höra att du som författare har någon form av vetorätt, i de fall de tar fram omslagsförslag du inte trivs med.

    Kul att du gillar Nittonde Stolen, hoppas att du kommer läsa det vi skriver även i fortsättningen.

    Reply

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.