Har ni köpt biljett? frågar vakten och vi kollar med klentrogen blick och säger är du helt dum i huvudet? utan att öppna munnarna. Det ser halvtomt ut innanför fönstren. Nej, vi har inga biljetter och vakten upprepar sitt bara förköp i kväll och jag frågar ska vi gå och äta? och Jennie och Camilla nickar. Kanske hade vi kunnat muta oss in. Ordinarie biljettpris – halvtom lokal klockan 01.20, en dryg halvtimme kvar till stängningsdags – 150 kronor. Hade vi agerat trivsamt och därtill lagt på en hundring extra hade vi säkert kommit in. Men det finns gränser för min juldagsdesperation. Det här livet. Det här jävla livet med de här jävla människorna som vi … ja som vi väl på något sätt är en del av.
Jag, Jennie, Johan och Jennies syster Camilla inledde på Lillpuben – fyra omgångar av Pilsner Urquell plus shots för sextio kronor tror jag blev resultatet. De senaste åren har Lillpuben agerat den alternativa hemvändarplatsen, stället dit the outcasts, de som inte vill gå till eller längre känner att de hör hemma på Hotel Princess, alltså det jag ibland kallar Prinsan och som på senare år, behjälpt av katastrofal varumärkesvandalism, under perioder hetat Moose Bar, O’Learys, Marquee, Livingroom, Medelhavsrestaurangen och fan och alla hans ingifta mostrar.
Faktum är dock att jag och Johan tjuvstartade på Mulligan’s, det irländska haket i korsningen Fredriksgatan/Hyttgatan, ett coverband levde rövare och vi blev blev bjudna på öl av vår gamle kompis Erik som på ålderns höst gått och blivit svensk mästare i rugby. Mindre känt faktum: även jag spelade som sjutton-artonåring rugby på positionen inside flanker. En man i röd skjorta, svart slips och svart tröja gjorde dock mitt liv surt eftersom han klätt sig exakt som jag – ni skulle kunna vara tvillingar skrockade Johan och mannen var visserligen ett under av ickeelegans men ändå – där stod vi som Knoll och Tott och jag svär på att han följde mig när vi gick genom lokalen.
När jag var ung gick vi alltid på Hotel Princess. Prinsan var Sandvikens nöjesnav – ett stadshotell till allt utom namnet med nattklubb i källaren, mogendans och livescen på markplanet och trubadur i den inglasade trädgården. Ung som gammal gick dit – indiepoppare som vi, innebandykillar, medelålderskrisare och blackjackspelare – alla fick plats. Det var dräggigt och svennigt rätt ofta och ja, jag minns de där kvällarna inbäddade i dåtidens rosa ludd och nej, kapitlet som utspelar sig på Prinsan i ”Dannyboy” tyder väl knappast på att det var himmelriket på jorden – men ändå, det fanns något genuint där, något jag inte tror enbart beror på att jag ser det genom en bakfull backspegel.
Men varje år säger nu mina systrar men åååh som vore jag en halvdöd stofil katten dragit in på hallmattan när jag kallar stället Prinsan. Moose Bar, O’Learys, Medelhavsrestaurangen, Marquee och Livingroom som sagt.
Dessutom, råkar jag ha fått höra inför årets jul, kan man lika gärna dö som att bli sedd på Prinsan år 2007. Är man nere med gatan går man på Underbar, baren i källaren på gamla EOS-hotellet ute vid Gävlevägen där vi faktiskt till sist hamnade redan förra året. Men åååh, säger mina systrar i kör, det heter Kharma nu! och där står jag med stofilstruten på skallen i hörnet bakom julgranen och undrar och undrar och undrar: Varför tror krogägare att ett ställe ska bli fräschare, tuffare och mindre konkursmässigt bara för att man byter namn och köper ny inredning som gör att det ser exakt ut som förut, fast lite annorlunda?
Så stod vi där, klockan 01.20. Lillpuben var stängd, Prinsan eller vad det nu hette hade varit villiga att släppa in oss för hundrasextio kronor men Johan sa det där stället känns jinxat, allt skit man gjort där sitter ju i väggarna när vi stod och tvekade och nä fan jag drar till Kungsgår’n och gick mot nattbussen och jag och Jennie och Camilla gick vidare och vi stod där, utanför Kharma – med efternamnet Lounge – som har vimmelbilder senast uppdaterade 24 augusti, och tänkte att okej då, vi går väl in. Har ni köpt biljett, frågade vakten och nej, vi har ingen biljett men … men det är ju för fan bara halvfullt där inne och han ler snett och säger det är fullt och stänger dörren framför våra näsor.