Post Format

Helt oombett: Min bostadsfilosofi

Gick på lägenhetsvisning i går. Nej, jag är inte på väg att flytta, men vi promenerade förbi en grotesk skylt som Notar slängt upp, storlek två gånger tre meter, på Sankt Eriksgatan och kunde inte motstå frestelsen att gå in. Väl inne i det som marknadsfördes som en två komma femma undrade mäklaren om det gått bra att hitta, skyltningen utomhus borde väl synas, sa han lite försynt, men undrade om man förstått att ög, över gården, i det här fallet inte betydde att man skulle gå över gården utan att lägenheten hade utsikt över gården. Jag, som gått på cirka fyra eller fem lägenhetsvisningar totalt i mitt liv, sa att det ju var självklart, vilket verkade lugna honom. Därefter gick jag och Josefine runt och agerade köpesuget par, där kan du sätta upp din hemmabioprojektor sa hon och där kan du laga våra middagar sa jag.

Det är olika vad ett boende betyder för människor. Själv är jag av den uppfattningen att det går att bo i vilken lägenhet som helst så länge den har ett par fönster samt inte är möglig, om den ligger på ett bra ställe. Boendet blir vad man gör det till helt enkelt. När jag köpte en bostadsrätt för sex och ett halvt år sedan orkade jag gå och titta på tre objekt under sammanlagt två helger, därefter köpte jag en lägenhet. När jag väl skrivit på kontraktet och fått nycklarna var det första jag gjorde att åka dit och titta – därtill var jag nödd och tvungen eftersom jag på visningen mest gick runt och kollade vad den som bodde där hade i sina bok- och cd-hyllor, och jag hade således inget minne av hur lägenheten såg ut. Och den hyresrätt jag nu bott i de senaste fyra åren tackade jag ja till totalt osedd. När jag och min vän Jonas anlände med flyttbilen en sen torsdagskväll hade jag aldrig satt en fot i lägenheten, jag hade heller inte sett den på bild men jag hade visserligen fått den beskriven över telefonen av den tidigare hyresgästen. Och det blev ju helt okej, jag trivs finfint.

Men visst, jag skulle ju inte ha köpt en lägenhet för flera miljoner utan att titta på den först. Tror jag i alla fall.

Fast ändå, jag undrar om inte hela den här bostadskarusellen Stockholm upplevt det senaste decenniet skulle lugna ner sig om folk slappnade av en smula. Vad fasiken, vi ska ju bara bo där. Vad är grejen liksom?

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.