Vi cyklar till ängen bakom mommon och moppons hus mest varje dag för att klappa på och mata hästarna. Ejda har gått all in på att bli en hästtjej, 120 procents övertygelse, i dag var vi på biblioteket och lånade ett knippe faktaböcker om hästar, hon vill lära sig varje detalj, för:
– Det är viktigt att jag kan allt när jag får mina hästar.
Märk väl hur orden i citatet ovan faller. Hon säger inte om, hon säger inte häst. För Ejda Ögren är den enda verklighet som existerar den att hon inom en snar framtid ska få sex hästar, och att de ska heta Sunburst, Chili, Leona, Romans, Orange och Sofia.
Teckning efter teckning, inte bara på hästarna, utan också på hur stallet vi ska bygga på gården ska se ut (regnbågsfärgat), hur deras filtar ska vara mönstrade, vilka sorts sadlar de ska ha, grimmor, träns, tyglar och tusen saker till jag som novis har noll koll på.
Att Johanna faktiskt hade egen häst som barn ligger oss onekligen i fatet här. Mamma fick ju!
Ja, jo. Inte när hon var fyra år, dock. Kan bli kämpigt, det här.