Post Format

Ge fan i att curla mitt barn!

Vi är i Skånegläntan, lekparken i Rosenlundsparken bakom Skatteskrapan.

Tage går fram till sandlådan, som är nedsänkt några decimeter i marken, och vänder sig om för att på helt korrekt vis krypa baklänges ner. Innan han hinner börja är en mamma som sitter på sandlådekanten där och lyfter ner honom. Två sekunder senare har hon satt spade och hink i hans händer.

Några minuter senare går han bort till rutschkanan och börjar klättra upp. En pappa som står bredvid lyfter genast upp honom och sätter honom till rätta.

8 kommentarer

  1. Mäh, det är väl fint att okända människor visar lite omtanke? Eller ska Mr T uppfostras i strikt nyliberal anda?

    Reply
  2. Han vill ju göra sakerna själv, och klarar det alldeles utmärkt. När han vill ha hjälp så signalerar han om det, med all önskvärd tyd- och ljudlighet. Självklart ska man hjälpa sina egna (och andras) barn när de behöver assistans, men jag förstår inte varför vuxna ska springa bredvid barnen nonstop och kratta hela tiden. Scenerna i sandlådorna här på Söder är ju parodiska ibland, när föräldrarna sitter och leker åt sina barn, som bara sitter passivt bredvid och tittar på när mamme eller pappa gräver, häller och bygger.

    Reply
  3. Det måste väl ändå vara bättre att vuxna visar en ettåring lite för mycket omtanke än lite för lite? Vad som sedan är individuellt lagom är ju inte alltid lätt att räkna ut i ögonblicket. Men apropå lekparker och föräldrar, så var det en sak jag undrade över sedan vi hängt i parkleken tillsammans härförleden. Som jag minns det ondgjorde du dig över att du tyckte att andra föräldrar tittade snett på dig för att du emellanåt föredrog att sitta tillbakalutad på en parkbänk med twitterflödet i stället för att, som de, baka sandkakor med/åt barnen. Och vad jag inte förstod när jag gick hemåt, var varför skulle det vara viktigt vad de här helt okända människorna tycker? Eller ja, vad du tror att de tycker om dig?

    Reply
  4. Det är väl ändå en rätt normal reaktion som egentligen inte alls har med själva sandlådesituationen att göra? Det är väl aldrig särskilt bekvämt att känna sig utanför och uttittad, oavsett vad det beror på eller om människorna som tittar på en är främlingar? Människan har väl alltid närt en sorts önskan om att passa in i sin omgivning?

    Reply
  5. Med all vederbörlig respekt för det subjektiva i upplevelsen så har jag, med min numer ganska extensiva erfarenhet av lekparker, svårt att se att du skulle ha blivit uttittad. Föräldrarna är ju oftast helt fokuserade på just deras telningar, kanske kastar de någon blick på de andra ungarna men har inte många sekunder över för övriga vuxna. Och om utanförskapet är för stort att bära får du väl baka lite sandkakor och uppgå i den föreställda gemenskapen, alternativt byta lekpark? Men jag vidhåller, om ett gäng random miffon mobbar dig för att du inte hänger i Tages hasor hela tiden är de idioter och därmed skulle jag inte bry mig om vad de tycker. (För egen del brukar jag ha med mig bok och kaffetermos och de få gånger någon förälder dröjer med blicken tolkar jag det snarare som avundsjuka för att han eller hon inte ordnat det så fint för sig.)

    Reply
  6. Alltså, nu tror jag att du övertolkar den där kommentaren i lekparken, som jag i ärlighetens namn inte ens kommer ihåg. Det är ju inte som att jag lider av att hänga där. Däremot stör jag mig på – och fascineras ärligt talat även en smula av – det väldigt likriktade samt överbeskyddande beteende jag tycker mig se bland föräldrarna när jag är där. Det känns fånigt att säga det, men det är rätt stor skillnad mot hur det var i de berlinska lekparkerna. Jag säger inte nödvändigtvis att deras ”låt barnen sköta sig själva”-attityd är bättre, men det är ändå den andan jag har vant mig vid, eftersom jag spenderat större delen av våren och sommaren i den miljön.

    Men tvivla inte – jag kommer att fortsätta att gå till Skånegläntan och andra närliggande lekplatser på daglig basis utan värk i bröstet till den dag vi i en avlägsen framtid lyckas hitta en dagisplats till Tage.

    Reply
  7. Det tycks mig blott som om ditt behov av att ”rageblogga” inte riktigt stod i proportion till händelsen – att två personer inom loppet av en dag försökt vara spontant snälla mot Tage. Jag anar ett visst mått undertryckt frustration helt enkelt, vars ursprung jag inte riktigt förstår ens i ett tyskt sammanhang. (Inte minst med tanke på hur irriterad du och J tidigare varit över att folk har haft synpunkter på hur ni handhar Tage. Jag säger live and let live käre vän, i januari är allt över.)

    Reply
  8. Nå, nu var det ju visserligen två på varandra i princip följande händelser, men det spelar mindre roll, poängen är att jag mer ser det som missriktad välvilja än allmän snällhet. Jag tycker att Tage mer görs en otjänst än en tjänst när han blir lyft i stället för att gå själv, särskilt när han inte ens ber om det. Nu låter det kanske som att jag driver min son framåt med värsta kadaverdisciplinen och så är det verkligen inte, men just sådana där grejer stör mig.

    Och jag ser den här tiden blott som ett litet förspel på det som komma skall, vi lär få höra betydligt mer högljudda kommentarer på hur vi handhar Tage när vår bok kommer ut nästa sommar.

    Reply

Lämna ett svar till iPet Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.