Post Format

Framtidssprattet och jag

Innan jag började jobba på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på det som på TT Spektra kallas inut, det vill säga in-/utrikesredaktionen, som gör färdiga inrikes- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i landet. Detta innebar eftermiddags- och kvällsjobb, man kom till jobbet vid klockan två och slutade om man hade tur vid elva.

Vid niotiden på kvällarna brukade landsortsupplagorna av morgondagens morgontidningar trilla in, en smak av framtiden, för att desken på TT skulle kunna göra egna uppföljningar eller klippa för utläggning på natten, jag tror att det gyllene klockslaget det fick ske på var 01.30.

Hur som helst – jag brukade göra det till en vana att plocka med mig en av morgondagens tidningar när jag gick, dels för att det var skönt att få läsa kulturdelen före alla andra (landsortsupplagan av kulturen är till skillnad från A- och C-delen rätt aktuell eftersom den inte har någon sen trycktid ens för innerstadsupplagan) men också för att det var en lockande tanke att lämna morgondagens tidning kvar på sätet när jag klev av bussen eller tunnelbanan. Att veta att någon skulle ta upp tidningen efter mig, bläddra i den och häpet utbrista men, det här är ju morgondagens nyheter! och känna hur världen svindlade.

Så döm om min glada förvåning när jag i måndags kväll strax före midnatt tog en buss från Hornstull mot Odenplan och förstrött plockade upp en DN från ett säte och började läsa. Hur jag först inte tänkte på det, men efter ett tag tyckte det var konstigt att jag inte kände igen vad som stod däri. Hur jag kikade på sidhuvudet och såg att datumet var tisdag den 11 mars. Hur jag skrattade högt i bussen när jag insåg att fler än jag tyckte om att spela framtidssprattet.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.