Post Format

Förverkliga. Förkovra. Förvilla.

Jag hyser en del fåfänga förhoppningar. Jag inbillar mig att jag under småbarnstiden kommer att hinna med en hel del. Jag kommer ju att, om allt går som det är tänkt, bara att jobba i sisådär två och en halv månad under de kommande två åren. Eller ja, åtminstone fram till det nya året 2012. Och förutom att sköta om parveln som just nu ligger vid min sida och ammar sin mammas bröst, ska jag förverkliga mig själv. Förkovra mig. Utveckla mig. Skriva mycket. Läsa mer.

Ja, jag vet att det brukar sägas att det bara är villfarelser. Med en bebis i tillvaron rinner det övriga livet mellan fingrarna på ett sätt som är svårt att förklara, sägs det. Jag har sett tendenser till det redan, små öar av uppgifter som måste lösas kontinuerligt trots att han sover större delen av dygnet och alltså inte borde göra så stort avtryck i vardagen.

Men det ska gå. Jag bläddrar genom tidningarnas kulturdelar och tänker att jag ska läsa Sofi Oksanens ”Utrensning”, jag är ju finlandsvän gubevars och det verkar vara en ypperlig roman. Att jag verkligen borde ta mig an Stig Dagermans ”Tysk höst”, jag är ju för fasiken sugen på att bli semiberlinare. Att jag vill ta mig an Torbjörn Nilssons ”De omänskliga”, jag är ju i grunden rätt politiskt intresserad och morgonens recension i SvD var ju lysande.

Så tittar jag mot mitt nattduksbord och ser att Carin Gerhardsens ”Mamma, pappa, barn” är läst blott till en fjärdedel, deckaren vars passande namn jag köpte på Pressbyrån första kvällen på Danderyds sjukhus, tänkt att slå ihjäl dödtid med. Det har visst inte blivit så mycket sådan.

Men ändå. Det ska gå.

2 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » Påsk (1)

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.