Post Format

Förlossningsrapport #3

Ja jösses. Det slutar aldrig att förvåna mig vad som sticker somliga i ögonen. Att människor som har barn är självutnämnda experter på att ge råd till sådana som är på väg att få det – eller precis har fått, eller kanske åtminstone tänker att de kanske ska skaffa sig någon gång – var jag medveten om, men jag hade aldrig riktigt själv råkat ut för det ännu, kanske för att killen under graviditeten är så sekundär, blott ett bihang till den blivande modern. För jo, Johanna har fått ta emot förnumstiga råd och förmaningar tills det blött ur öronen på henne de senaste månaderna.

Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna även för mig. Sedan vi kom in på BB i tisdags seneftermiddag har jag blivit åthutad från flera håll för det här med att vi haft mage att delge omvärlden att vi befinner oss här på BB. Att vi – medan vi ligger här och väntar och väntar och väntar och väntar på att värkarna ska sätta igång ordentligt (41 timmar sedan vattnet gick nu) – har skrivit på Twitter om vår väntan och de uttryck den tar sig har på Facebook kallats det jävla dummaste, och vi har blivit tillsagda att pröva att bara uppleva istället för att hålla på med … ja vad det nu är vi gör. Detta dessutom av människor som jag faktiskt trodde bättre om.

Och så i dag ser jag att vårt twittrande tagit sig ända in i tidningen Stockholm City. Narcissismen slår nya höjder, verkar budskapet vara. Och ja, så är det väl kanske. Men det är också intressant att konstatera att när mitt lilla bokförlag skickade ut pressmeddelande samt exemplar av min nya roman till Stockholm City för en dryg månad sedan – en roman som i mina ögon är en rätt intressant betraktelse om en generation stockholmare av i dag – så bemöttes det av tystnad av tidningen. Men när jag som privatperson beskriver mina upplevelser inför födseln av vårt barn, bedöms det ha ett nyhetsvärde på deras nöjessidor. Det säger mer om dagens samhällsklimat än vad min twitterfeed gör, tycker jag.

——

Och hur går det med bebisen då? Tja, jo, den verkar må finfint inne i magen, men verkar tyvärr vilja stanna kvar där inne för evigt. Och eftersom vattnet har gått (troligen har den sparkat sönder hinnan av misstag) så ligger vi där vi ligger, i väntan på att värkarna ska komma igång. Varför sätter de inte igång förlossningen mekaniskt, som brukligt är? Tydligen för att det är riskfyllt att göra det när bebisen ligger i sätesbjudning och dessutom inte sjunkit ner i bäckenet av sig själv, navelsträngen kan hamna i kläm och stoppa näringstillförseln under förlossningen. Därför väntar vi, och hoppas att den ska ta sitt förnuft till fånga innan de bestämmer sig för att plocka ut den genom kejsarsnitt. Har inget skett naturligt innan dagen är slut sker det i sånt fall i morgon.

Så vi fortsätter vänta.

12 kommentarer

  1. Pingback: Lilla gumman | Lite annorlunda teknikprylar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.