Post Format

Flickan, kvinnan och träningsvärken

Har tvivlat lite grann de senaste dagarna över den tänkta kvinnliga huvudpersonen i den nya boken, ja hon som är med barn och som inte kommit in i handlingen riktigt ännu. Jag har varit orolig för att hon inte ska tillåtas ta form ordentligt. I min förra bok tilläts hon ta plats och få ett eget liv eftersom hon hela tiden var fysiskt närvarande, hennes blotta närvaro i handlingens mitt gjorde att jag tvingades göra henne till en människa, en mer komplex person än huvudpersonen själv tycker jag, men i det nya manuset kommer inte fallet att vara likadant, hon kommer åtminstone till en början att verka i bakgrunden, och jag vill inte att hon ska bli platt, jag måste tillåta henne att ta plats och växa mer än i den fysiskt gravida meningen. Och jag har funderat på hur det ska gå till, om jag är mäktig till det.

Så fick jag ett mejl i natt från en Dannyboyläsare som skrev hon lyckas fånga väldigt mycket av de egenskaper man som flicka/vuxen kvinna? bär inom sig utan att för den sakens skull vara ett offer. Alla handlingar som hon gör mynnar ur någon slags egen personlig källa utan att hon för den sakens skull blir pretentiös och självupptagen om kvinnan i den första boken, och ja, jag väljer att kalla henne kvinna nu för det är ju så klart vad hon är även om hon kallas flickan däri och nej jag är inte helt bekväm med den termen längre. Men den står där, det är hennes öde att i filmatiseringens eftertexter betitlas just så och det är bara att acceptera. Och jag undrar fortfarande nästan dagligen över vad hon heter.

Sedan vore det ju journalistiskt brottsligt att inte ta med frasen som senare i mejlet säger uttrycket ”flicka” står för ett väldigt romantiserande och aldrig hotande begrepp som också därför inte heller symboliserar något verkligt och visst, det är väl däri min lätta obehagskänsla inför benämningen i dag också vilar. Men hon är inte sådan. Om man läser boken ser man att hon är bokens mest verkliga karaktär trots att hon är den enda av huvudpersonerna som till helt och fullo är sprungen ur mitt eget huvud. Hoppas jag.

I vilket fall som helst gjorde mejlet mig glad. Jag blev väldigt glad över att få en bekräftelse på att jag faktiskt kunde skriva en bra kvinnlig karaktär. Och att jag kanske kan göra det igen.

För övrigt är träningsvärken sort of a bitch i dag. Det är knappast oväntat och jag kan heller inte säga att det är en alltigenom obehaglig känsla för det är det inte, men jag undrar hur promenaden till jobbet ska gå. Så en ny varning utfärdas – om ni ser någon stappla fram med ryckig, stel och lätt galen promenadstil någon gång efter halv tio längs Drottninggatan-Västerlånggatan med riktning Slussen, säg hej.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.