Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.
Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.
Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros ”Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.
Ja, och så vidare.
Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.