Post Format

Fem år med Po

Hon är av en speciell art, Ejda Sonsy Maria Åberg Ögren. Så sprängfylld av vilja, sprakande infall och energi, samtidigt ofta blyg inför omvärlden på ett sätt som begränsar henne en aning, jag får känslan av att hon ibland framstår som trulig på gränsen till avog i mötet med människor utanför hennes inre krets. Vi pratar ofta om det, hon och jag, om vikten av att bjuda på ett leende på gatan, i affären, när hon kommer till dagis på morgonen, hur mycket som kommer gratis här i livet om man bjuder dem man träffar på vänlighet. Speciellt när man som i hennes fall har så mycket att ge.

Nåväl. Hon är som sagt av en speciell art, och därtill av arten som lindat sin pappa så hårt kring sitt lillfinger att det ibland är löjligt, vilket omgivningen inte sällan påpekar. Och som hon själv dessutom är mycket medveten om att hon förmår göra.

Ta bara hennes senaste idé, att så fort en konflikt uppstår med teatraliska, hårda steg rusa uppför trappan, springa in i sitt rum och slå igen dörren så hårt att porslinet en våning ner skallrar i skåpen. Så tar det några minuter under vilka ett antal dunsar hörs då hon kastar några av sina många gosedjur mot dörren i vredesmod, varefter lugnet tillfälligt lägger sig. Därefter kommer, utan undantag, den darrande befallningen med rösten fylld av gråt: Paaaappa! Paaaappa! När jag kommer upp, för det har jag hittills alltid gjort, ligger hon invirad, gömd under sitt täcke mot ett tårdränkt lakan, och efter att jag lyckats lirka fram henne ur virrvarret kan vi tillsammans försöka bena ut vad som gick fel den här gången.

Det är väl kanske konstigt med tanke på att de har sin start i gräl, men jag tycker om de där stunderna. Det finns så mycket kärlek i dem, och det är inte minst ett av få tillfällen då hon kan erkänna att hon (kanske) haft (åtminstone en liten aning) fel. För det är ju det också, precis som sin mamma har hon svårt att visa sig sårbar och beroende av någon, och verkligen inte inför den hon tyr sig till mest.

Älskade Po.

Fem år i dag. Det får bli fem bilder.

En söndag i april i Meatpacking District under tvåmånadersvistelsen i New York i fjol, när Ejda ville ha en efterrätt. Den visade sig vara en aning oversized.

Utanför vårt lokala pizzahak i Brooklyn dit vi gick varje söndag och käkade. Hon hade någon liten cool dans för sig en vecka ute på trottoaren, och jag tycker att attityden syns väldigt tydligt i fotot.

Hon är väl i ärlighetens namn ingen hejare på bowling ännu, egentligen. Men när hon fick ner åtta käglor, då jublade hon. Vi var och bowlade två gånger i New York, den här gången på en tvärgata vid Times Square, vill jag minnas.

“Jag älskar doften av nyjamad katt!” Hennes senaste påfund är att hon ska köpa en kompis till Karlsson med pengarna från sin spargris, som fram till dagens födelsedag uppgick till 77 kronor. Arbetsnamnet på katt nummer två, som vi vuxna är lite mer skeptisk inställda till, är Lena Nyman.

Jag vet inte, hennes min är liksom bara så typisk. Hon myser, men kan inte riktigt erkänna det, så hon måste le i smyg. Det är väldigt mycket Ejda.

Varför vi kallar henne Po? Vi sjöng en egenpåhittad vaggvisa för henne som liten, där refrängen bland annat innehöll ett antal ljudningar med start i hennes namn. Ejda blev Ejdo Pejdo, som blev Pejdo Dejdo, som blev Dejdo Do och i andra omgången slutligen landade i Pejdo Po. Det sistnämnda fastnade här hemma, medan Johannas mamma ibland kallar henne för Pejdo och Johannas syster Niddi ofta säger Dejdan.

Så – älskade Po. Grattis på din dag.

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.