Post Format

Ett decennium för sent

Vid tvåtiden i natt stod jag och tittade ut över ett dansgolv på Mango på Sveavägen. Golvet var fullproppat med lyckliga indiekids, dansandes först till Camera Obscura och därefter – när lyckan exploderade i eufori – Håkan Hellström.

Och det enda jag kunde tänka när jag stod där med min öl i handen och beskådade lyckan var att det jag såg där ute var mig själv, det var Uppsala hösten 1995, det var Kennelklubben på Kalmar nation eller Piraya på Östgöta nation, men de euforiska killarna och tjejerna jag stirrade på nu var födda 1985, inte ett decennium tidigare. Och det var med en känsla av vemod jag insåg att jag inte känner mig hemma där längre.

För jag tror inte, som en kompis skrev till mig tidigare i veckan, att ålder bara är en siffra. Det är en barriär som man visserligen kan strunta högaktningsfullt i ibland, men ändå, det är en gräns som yttrar sig i värderingar, livsinställning och förmåga att kunna skaka av sig en bakfylla med en klackspark. Och jag tror att det är bra att det är så. För jag unnar dem där ute på dansgolvet sin tid i rampljuset. Jag menar inte att jag tänker försvinna från nattlivet, men det är deras tid där nu, jag känner mig obekväm när jag försöker trängas under lampskenet med dem och får för mig att de stirrar och undrar vem farbrorn tror att han är. Och aldrig har känslan varit så stark som när insikten träffade mig i stroboskopljusens utkant i natt, när jag såg mig själv i dem, men insåg att jag numera tillhör något annat.

Äh, nog ältat. Nu ska jag gå ner och kika på det långa bokbordet på Drottninggatan och fika med herr iPet.

5 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.