En grej jag hade lyckats förtränga med tjänstledighet är det lock av asocialt beteende det innebär. När man jobbar som vanligt, som normala människor, umgås man med folk hela dagarna, socialiserar, pratar, har personer runt sig större delen av tiden. Åtminstone har jag det. Att då gå hem på kvällen, bara läsa, se på film eller tv eller allmänt skrota, känns inte som något särskilt enerverande, utan oftast bara rätt skönt. Jag behöver en asocial bubbla ibland, vara själv.
Men när man sitter på sin kammare hela dagen, sitter framför sin datorskärm i sitt egna vrå och på sin höjd går ner till affären och handlar under dagens lopp, ter sig kvällens läsande och skrotande inte lika lockande längre. Ändå är det inrutat i min panna, det är mitt normala beteende, det är vad jag gör i medel tre av fem vardagskvällar per vecka och det är ett mönster jag ännu inte riktigt har brutit trots elva veckors ledighet, med fem återstående efter denna.
Och det är ett beteende som helt klart sätter sig på humöret. Jag blir en eremit, en sån där ensam jäkel man studerar utifrån sitt fönster mitt över gatan, den man skrockar om säger gör han aldrig något förutom att sitta och stirra in i sin datorskärm den där stackarn.
Ja jag vet att det går att råda bot på. Det är inte som att det inte finns människor jag skulle kunna ringa, smsa, chatta för att säga hej ska vi göra något. Men det sitter där, inristat i pannan och det är svårt att få ränderna att gå ur och det är dumt för det gör mig särdeles stingslig.