Post Format

En tegelsten av minnen hårt i skallen nu tack

Jag saknar mitt minnesknarkande.

Det slår mig i dag när jag läser Peter Englunds inlägg om att han hoppas kunna lägga av. Han har skrivit, och jag har kommenterat, om sitt minnesjunkande tidigare och nu berättar han om den låda med minnen han hittade i början av sommaren som slungat honom in i ett tillstånd han inte riktigt gillar. Precis som jag gjorde i höstas, när jag fann först ett kvitto och därefter en låda foton från främst Uppsalatiden och blev en vegeterande grönsak som tänkte baklänges utan förmåga till framåtrörelse. Kan vi väl säga i alla fall eftersom det låter dramatiskt.

Men egentligen är det väl inte så farligt. Egentligen har jag bra kontroll över kropp och själ, jag exercerar ju den för sjutton någorlunda regelbundet, även om det så klart kunde vara bättre.

Men jag kommer bort från ämnet. Jag saknar mitt minnesknarkande för de där stunderna av bakåtsträvande eufori har blivit så få på sistone. Inget hot mot min existens i sig, tvärtom kanske, men jag vill inte att allt i mitt liv ska vara framåtskridande och nyttobetonat, jag gillar de där tankarna, känner att jag behöver dem, och nu när de inte längre kommer till mig i samma grad undrar jag över vad det beror på. Har de tagit slut? Har jag inte fler åtminstone för mig intressanta episoder i förflutenhetens landskap att dyka ner i, vrida och vända på? Är det kört?

Vem är jag om källan verkligen torkat ut? Om den typer av episoder jag suktar efter tagit slut? Är jag ett litet ynka skal av nutid nu? Hua.

——

Spenderade dagen med min vän Anna i Strängnäs i går. Ah, the countryside! En fantastiskt trevlig liten stad. Hon har spenderat sommaren i Egypten och drämde en lunta med Naguib Mahfouz ”Kairo”-trilogi i huvudet på mig som present. 1 220 sidor. Jag vet vad jag ska göra framöver.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.