Post Format

En påminnelse från en svunnen vinter

Såg ”Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser ”Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.