Post Format

Välkommen till 1990-talet

Jag står och stirrar in i mina bokhyllor, söker efter något som kan liknas en favoritbok. Det står still i skallen. Vad gillar jag? Vem gillar jag? Vem gillar jag extra mycket?

DV-kameran står på laddning, om en knapp kvart tänker jag begå premiär på det nya Systembolaget vid Odenplan genom att hänga på låset (inte lika trashy på en lördag som en tisdagsmorgon antar jag) och jag har blivit ombedd att inhandla kött. Mycket kött om jag förstått saken rätt. Det oroar mig en smula för jag är dålig på kött. Jag skjuter det framför mig. Enklast så. Varken Systemet eller köttet har dock med kameran att göra, jag bara beskriver vad som sker i en ordnad stream of consciousness.

Sabina skrev för övrigt intressant om det här med bloggböcker i går, även om jag inte riktigt håller med på alla punkter. Och då borde jag ju så klart skriva varför, men jag hinner inte just nu, och kanske ligger problemet som en del uppfattar med bloggmediet just däri, ibland hasplar man ur sig något väldigt kvickt utan att tänka efter, man är publicerad på tre sekunder och tid för eftertanke och kontemplation finns inte riktigt. Men det kanske är en annan diskussion egentligen. Som sagt, jag hinner inte tänka nu.

Någon frågade mig om inte jag ville ge ut mina texter här som min tredje bok, eller varför inte redan som den andra, det går ju ändå så sakta framåt med det riktiga skrivandet, men jag ryste mest vid tanken. Bloggen fyller inte det syftet för mig, mitt skrivande här har en annan funktion. Däremot har bloggandet påverkat mitt skönlitterära språk, det förvånade mig när jag upptäckte det men det råder ingen tvekan om att så är fallet.

Nu Systembolaget.

——

Uppdatering: Åh vilket nytt och fint självplocksbolag och den söta mörkhåriga tjejen stod och lastade upp viner och log ack så sött mot mig när hon sa hej och i pur förtjusning slog jag till på två flaskor rosé. Odenplan har tagit sina första stapplande steg in i 1990-talet and I love it.

5 kommentarer

  1. ”Däremot har bloggandet påverkat mitt skönlitterära språk, det förvånade mig när jag upptäckte det men det råder ingen tvekan om att så är fallet.”

    Det finns långt mer att säga om det och på vilket sätt du tycker bloggandet påverkar ditt språk. Jag tror det ligger mycket i orden och vill höra mer, när du hinner.

    Reply
  2. Anne: I promise, när tid finns.

    iPet: Nja, jag håller inte med om Küchens recension. Hon verkar ju mena att de bloggar som blivit böcker skapats med ’cut and paste’-metod. Min erfarenhet är att de flesta bloggromaner har varit rejält omredigerade och omskrivna när de nått bokställen. Har till och med för mig att Virtanens ”blok” var det (men jag är inte säker). Så här står det i recensionen:

    Liksom flera andra aktuella bloggromaner är ”Saker jag och min sambo tyckte olika om” en loggbok om en kris i författarens privatliv, till formen väldigt lik en dagbok eller personliga brev. Eller, för att vända på pannkakan: På papper nedskrivna dagböcker och brev med litterära anspråk är gammaldags format, som – bortsett från publiceringstekniken – liknar bloggande. Men med ett delay som tvingade in ett mått av eftertanke, inte minst språklig, i processen skriva-och-posta. Resultat: Inte fullt så kort bäst-före-datum.

    Så här skriver Sabina Strand i sin blogg om hur det gick till när hennes text blev roman:

    Det manus som nu blivit bok är inte bloggen. Texter har omarbetats, tillkommit, tagits bort, fiktionaliserats, omformats till en helhet och blivit en roman.

    Och ska man vara petimetergnällig så är det ju lite oengagerat av Küchen att genom hela recensionen feldöpa boken, som heter ”Saker min sambo och jag tyckte olika om” och inte tvärtom.

    Dock tror jag att de kommande fem Nicotext-bloggböckerna ska bestå av oredigerade bloggtexter.

    Fast håller jag med om att den selektiva intimiteten som bloggare ofta får under skrivandets gång med sina läsare kan vara ett problem, men det går ju också att vända på den steken, och det tänker jag nog göra i ett kommande inlägg.

    Reply
  3. fast jag tror inte jag har läst en enda recension av en ”bloggroman” som hyllas för sina litterära förtjänster, hur omarbetade de än är. min fråga blir då: varför blir populära bloggar mindre lyckad litteratur? jag tycker att küchen gör en vettig jämförelse när hon refererar till martina lowden. till det yttre är det en dagbok, och mycket är säkert plockat ur en sådan, men det finns en litterär medvetenhet och en genomtänkt estetik som gör den till något mycket större.

    Reply
  4. Visst, jämförelsen med Lowden är ju relevant så till vida att den (får man anta) bygger på dagboksskrivande, men det är ju samtidigt lite skevt att jämföra just bloggromanerna med den, för de hyllningar ”Allt” fick står ju inte bara bloggarna sig slätt mot, jag kan inte minnas en debutbok det senaste decenniet som hyllats lika unisont som den.

    Jag har inget bra svar på din fråga men jag tror helt klart att en del bokförlag hoppat på bloggtåget på vinst och förlust, och kanske knutit en del författare till sig för att de har bloggstjärnstatus men inte så mycket litterärt att säga. Men jag tror ändå att författare som upptäcks via bloggskrivande har motlut när det kommer till recensionerna (självklart inte alltid). Det går ju inte att förneka att ordet ”bloggare” i vissa kultur- och journalistkretsar fortfarande är en direkt synonym till pestbärare och kolerasmittad. Visst önskar man att ett verk skulle kunna bedömas enbart utifrån sig själv, men så funkar det ju inte i praktiken.

    Ponera att Martina Lowdens ”Allt” hade vuxit fram under ett par år i en blogg och inte i hennes egna anteckningsböcker, där den fysiska slutprodukten blivit exakt densamma. Hade boken fått samma lyriska mottagande? Jag tror ärligt talat inte det, enbart epitetet ”bloggaren Martina Lowden” hade fått en del att genast slipa knivarna, oavsett bokens kvaliteter.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.