Post Format

En lätt vemodig men vacker ellips

Jag undrar när den är klar. Boken. Tänk att vakna en dag och känna att den är färdig, finito, dags att lägga bakom och vända blad. Att känna sig fri.

Men då är det så klart dags att börja med nästa.

Ändå längtar jag. Längtar efter att få sluta cirkeln, få det att gå ihop. På något sätt är det det jag gillar mest med att skriva ett stort projekt som en roman är. Att få den att gå ihop. Att sluta cirkeln, komma till vägs ände och inse att ja, bitarna passade och det finns inga lösa trådar. Min förra bok är väldigt symmetrisk, påstå inget annat för då är du dum, allt går ihop om inte i en perfekt cirkel så åtminstone en vacker ellips.

Kanske är det därför jag känner mig nervös inför otrohetsromanen. Jag ser ingen vacker symmetri, ingen rundrörelse i handlingsmönstret (och nej, det finns väl kanske inget som heter rundrörelse men jag tröttnade på att skriva ordet cirkel) och det gör mig förvirrad, orolig, tveksam. Men livet är inte symmetriskt och rundformat säger någon men nej, det här är ju inte livet, det är en roman.

Det måste finnas en logik, en sammanhållning, en röd tråd som går från start till mål.

Men samtidigt är jag så klart medveten om det korkade i att prata om cirklar och ellipser. Om man bara satsar på att skriva i en rundrörelse blir det ju aldrig några bestående steg framåt, målet kommer obönhörligen att ligga på startpunkten. Ja, men det är ju en strålande bild av mig själv, är det inte? Två steg fram, två åt höger, två bakåt, två åt vänster, en jättelång promenad utan egentlig framåtrörelse men ändå motionsstärkande.

Bättre än att stå och stampa på samma plats i alla fall kanske. Och som sagt, det är en roman, inte livet. Kanske.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.