Post Format

En lätt vemodig men vacker ellips (2)

Ibland är det som att tiden har sprungit iväg och jag står kvar utan att ha märkt att de andra har stuckit.

Det är så klart ingen känsla som inträffar jämt och ständigt. Den infinner sig främst när jag åker till Uppsala, staden jag förknippar med ungdomen, mitt retreat för hur livet var förr, där jag inbillar mig att jag inte behöver tänka på att jag ju faktiskt är väldigt vuxen nu. Det är där jag numera känner mig som äldst.

Egentligen är det väl inte konstigt. Människorna jag omger mig med där är de jag lärde känna som tjugoåring, tjugotvååring, på sin höjd tjugofyraåring. Många har stannat kvar, de bildade par när vi fortfarande var unga på riktigt och de håller ihop, andra har omstrukturerat sig, men de har en sammanhållande faktor och det är att nästan ingen av dem är en, de är alla två och jag undrar hur det kommer sig att de jag omger mig med i Stockholm oftast är singlar eller åtminstone lever ensamliv. Det är inget medvetet umgängesval jag har gjort och det är heller inte en åldersfråga, det har bara blivit så. Och det förbryllar mig för jag vet inte var det hände. Någonstans gjordes väl ett val, det fanns en vägkorsning där det gick att svänga åt två håll och jag vet inte varför jag inte följde de andra. Hur det kom sig. Hur jag förlikar mig. Hur jag inser att livet är som det är.

Tolka nu inte det här som att jag är olycklig. Men det slår mig hur annorlunda saker och ting kunnat vara ibland. Att det finns två så tydliga och utmejslade alternativ. Jag är därtill bakfull, en smula sentimental och säkerligen inte helt stringent.

Ja, jag var i Uppsala i går kväll, disputationsmiddag för min vän Henrik som numera kan titulera sig doktor och symptomatiskt för det här inlägget inom en relativt snar framtid även äkta make. Jag och Måns höll tal. Det var ett bra sådant om jag får säga det själv och det får jag – folk skrattade, vi nådde fram, Henrik log, såg lycklig ut och grät floder av glädje och oförblommerad tacksamhet. Dessutom lyckades vi skapa en cirkel som knöt ihop början med slutet och skapade en knorr som visade på vem han är, var och förhoppningsvis lär förbli. Det kändes bra för jag gillar ju att forma cirklar eller åtminstone ellipser.

Men det är alltid med en viss känsla av vemod jag tar tåget tillbaka nu för tiden. Något som gnager, något som ger mig lätt andnöd. Det behöver inte vara dåligt, jag gillar ju vemod. Men ändå, jag undrar varför det blev som det blev.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.