Post Format

En grinig morgon med tårar i vrån

Sliter mitt hår – det är därför det är så kort – och försöker komma på något att skriva om. Men precis som scenen jag skriver i romanen känner jag att tillvaron exakt just nu behöver en injektion, något oväntat bör hända och som av en händelse pockar då Gunnar på chattuppmärksamhet från Vietnam, han sitter på en veranda och dricker latte och äter paella och vill veta om livet i Stockholm och jag spiller ut det över tangenterna så gott jag kan och så startar jag Skype och hamnar i en andra chatt och kopplas in i en pågående diskussion där det första meddelandet är men vilketmen jag är hund… funkar bra med häst och det har tydligen något med Clint Eastwood att göra men jag får erkänna att jag kommer fel in i det samtalet redan från början.

Jag vet inte vad som felas mig. Jag känner mig lätt grinig och dissar brunchförslag och tänker på att han i boken nog ska oroa sig över varför hans mobil är så tyst när han sitter på golvet på den där festen jag för tillfället placerat honom på. Ja, det är en bra tanke för hans hjärna är inte där, den är någon annanstans och jag har visserligen inte riktigt bestämt var hans tanke istället är, men han är inte nöjd med sin tillvaro och vill ha något annat, större och bättre men det är ju som med allt annat – det är väldigt lätt att ursäkta sig med att säga sig söka efter något mer grandiost när man inte vet vad det är och kanske aldrig kommer att veta det heller. Vojne vojne.

Så chattbråkar vi lite om lärarinnan från Munkedal för jo det är klart att jag tittade på Melodifestivalen i går kväll, jag åker ju ut igen på onsdag, Örnsköldsvik here I come och jag verkar tillhöra chattminoriteten i vårt trepartsamtal när jag säger att jag verkligen föll för Marie Lindbergs anspråkslösa framträdande och fick en tår i ögat, trots att jag tror jag skrivit här tidigare att det aldrig händer mig, för jag tycker att det är vackert när sagor blir sanna även om hon så klart aldrig aldrig kommer att vinna den stora finalen. Men människor behöver få känna att man fortfarande kan komma från ingenstans och ta sig fram – jag behöver få känna det – och en del gnisslar tänder men jag faller stenhårt för i grund och botten är jag en djupt sentimental människa. Och hon har aldrig ens varit i Globen tidigare. Åh så sött.

Nej, dags att sluta vara anti och gå upp och duscha och ta mig iväg till den där brunchen i alla fall. Det talas om Sirap och det är ju dödfött, det är troligen barnvagnskö ändå ner till Odengatan vid det här laget men kanske kanske åker vi ner till Clarion istället.

——

Och på tal om osannolika framgångssagor: DN påstår i dag i en faktarubrik (bara i papperstidningen) att presidentkandidaten Barack Obama är doktor i juridik och senator sedan 1974. Inte illa med tanke på att karln fyllde tretton det året. Only in America boys and girls.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.