Vi går igenom en fas

I stort sett samtliga nyblivna föräldrar läser ”Växa och upptäcka världen”. Det verkar vara det enda som är konstant bland förstagångsföräldrar, man köper den där pocketboken och bläddrar febrilt så fort en förändring inträffar i bebisens kynne. Den holländska boken beskriver faser – ett barn ska gå igenom ett antal under sitt första år – och ska man tro boken så går de närmast att ställa klockan efter. Om du hör en nybliven förälder säga det är lite körigt hemma just nu, vår bebis går igenom en fas, så vet ni – hemma hos den familjen bläddras det om kvällarna, och barnets nycker och udda beteende försöker matchas in på det som ska ske i bebisens utveckling just den veckan.

Och nu är det så här, att Tage går igenom en fas. Ja, det låter löjligt, men det är inte ett dugg löjeväckande vid niotiden om kvällarna när han ska gå till sängs, kan jag meddela. Vår son, som på dagtid oftast är en solstråle och – vågar jag nästan hävda med objektiv bestämdhet – ett ovanligt lättskött barn, förvandlas sedan i måndags kväll till en sorgebärare av gränslösa mått när det är läggdags. Den blytunga förfäran som inträder i hans sinne när han förstår att det är dags att sova vet inga gränser, han gråter, skriker, fäktar med armar och ben och är otröstlig på ett sätt jag tidigare bara sett hos honom första gången de tog blodprov från en ådra på hans huvud på sjukhuset när han var nyfödd, då hans gulsotsvärde skulle kontrolleras varje gryning. Han är sedan en knapp vecka livrädd för att somna. Och när han till sist slocknat av ren utmattning och vi kunnat lämna sovrummet och satt oss i vardagsrummet, har han hittills alltid vaknat igen efter en tjugo minuter, nu än mer förfärad, eftersom vi inte är vid hans sida. Och så börjar det om, den här gången oftast med en ännu längre nattningsprocess, eftersom han redan vid start är hysterisk av ensamhetsskräck.

Egentligen är det visserligen en lögn när jag skriver vi här ovan. Eftersom Johanna är den som spenderar all tid med honom om dagarna när jag är på jobbet, och de dessutom var i Vittangi en vecka utan mig nyligen, så är det bara när hon sjunger och håller honom i sin famn som han slutligen lugnar sig. Att jag nyktert förstår att det är vad som ligger bakom, samt är medveten om det faktum att det nog kommer att ändras när det är jag som övertar huvudansvaret inom kort när jag går på föräldraledighet, spelar dock föga roll i hjärtat när jag står där med en skräckslagen son som inte vågar somna i min famn.

Nåväl. Om boken och trådarna på Familjeliv talar sanning så är det här något som inträffar hos de flesta barn runt fyra månaders ålder. Och eftersom Tage fyller fyra månader på måndag, så väljer vi att tro på det.

En fas.

3 reaktioner till “Vi går igenom en fas”

  1. Stackars lille parvel som inte gillar att somna. Camilla Läckberg skriver ofta på sin blogg om vilket lättnattat barn hennes yngste son är. Hon har Anna Wahlgren som husgud, själv vet jag inte ett dugg om vilken metod hon förespråkar annat än att den delar mänskligheten i för eller emot.

  2. Som sagt, det här är bara något som uppkommit den senaste veckan, och jag tror att det går över av sig själv snart. En fas, som sagt…

  3. Jag tycker att den boken är hemsk. Jag har bläddrat lite i den men endast fått lite ångest över allt bebisen ”ska kunna” vid respektive ålder… Fånigt jag vet. Jag försöker verkligen skaka av mig alla dessa ”krav” på ditten och datten och ta det som det kommer med vår bebis. Men det är svårt.

    Men det blir nog bra ändå. Jag brukar tänka att även vi vuxna är inte på topp jämt. Så varför ska han…

    Men visst är det frustrerande att saker som funkat klockrent helt plötsligt inte faller junior i smaken. Innan Sixten kom så fick jag ett råd av min syster. ”inget varar för evigt, och de gäller både de dåliga perioderna och de bra”

Kommentarer är stängda.