Shit pommes frites! Horace Engdahl kliver ner som ständig sekreterare för Akademien, och in kommer Gösta, nej jag menar Peter Englund, och blir ny boss.
Det här sätter ju saker i ett helt nytt ljus. Tidigare har jag varit stolt över att finnas med på en akademiledamots länklista, nu återfinns jag alltså på den (blivande) ständige sekreterarens länklista. Det här kan utan tvekan komma att stiga mig åt huvudet.
Nu gäller det att jobba stenhårt på den finkulturella kredden för att behålla platsen, således är det slut på fylleinlägg, strunt och gnäll, hädanefter blir det enbart akademiska, lärda och inte minst vittra inlägg.
Hm. Undrar verkligen om det var rätt drag att inleda min finkulturella mission med att åka till Strängnäs för att bevaka finalen av ”Dansbandskampen”?
——
Uppdatering: Det slog mig att Peter Englund faktiskt hintat om sitt nya uppdrag i sin blogg. Den 4 december skrev han i ett inlägg att Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu en tid, och med facit i hand borde man ju redan då ha kunnat förstå vartåt det barkade. Men jag verkar vara i gott sällskap, trots 45 kommentarer på inlägget har ingen frågat om en speciell sekreterartjänst kan vara orsaken till beskedet.
Och när man lyssnade på Lotta Bromés intervju med Horace Engdahl i P4 Extra den 8 december så fick man en hint om att han nog inte tänkte vara kvar på sitt jobb i eviga tider och att han hade helt andra planer för framtiden. Men det framkom ju inte att han tänkte sluta så här snart.
Herr Engdahl blir alltså herr Englund. Ja, nu kan man i alla fall säga ”Ständigt denna Englund!”, för att parafrasera en viss herr Sventon.
Hälsningar,
Mattias B
Gläder mig förresten åt Larz-Kristerz seger! Jag har gillat dem alltsedan jag agerade mänsklig studsmatta i publiken på Debaser när de var där och spelade på Sunkits tioårsjubileum.
70-talets dansbandsmusik regerar!
De verkade väldigt trevliga måste jag säga, och klädsamt försynta efter sin skrällseger. Den store sångaren bjöd ju dessutom på en stagedive, frågan är hur det var att stå i publikhavet då…