Post Format

En biljett till TTA:s väckelsemöte, tack

Vi hamnade på The Tough Alliances väckelsemöte på Södra bar i går. Det är svårt att kalla ett tjugo minuters disko på en scen ytligt förklädd till konsert, där fanatiska fans med Hitlerliknande dyrkan i blicken faller på knä inför sina mästare, något annat.

Att likna kulten kring TTA för Hitlerdyrkan är så klart ögonstickande, det rör ju sig ändå bara om två slynglar från Göteborg som gör elektropop. Men den fysiska personkulten som den nästan helt manliga publiken framme vid scenkanten bedriver, det homoerotiska lyster som skiner i fanskarans ögon när Eric Berglund med pumpade muskler och överlägset stenansikte försöker provocera undersåtarna runt honom stående på scenkanten blickandes ut över sitt hov men trots det bara får hundraprocentig kärlek tillbaka, jag hittar inget bättre ord. Det brinner något i beundrarnas blick, något som oundvikligen drar tanken till 30-talets Tyskland och ”Viljans triumf” och det är i sanning underligt att se. Likt all villkorslös dyrkan är det svårt att förstå vari lockelsen består, jag bara registrerar, kittlas av den hämningslösa kärleken som visas när han lyfts upp på deras armar och som med rökmaskinens och stroboskopljusets hjälp för några ögonblick skapar en närmast religiöst vacker bild, där Berglund likt en döende Kristus bärs fram på scenen och någon sträcker en elgitarr mot honom – självklart inte ipluggad i något som skulle kunna ge ljud – och han tar den i en symbolisk, blaséartad eller fullständigt fyllewasted gest, håller den lite lealöst i sina händer och försöker mima med till musiken i några sekunder men det gör ingen skillnad om hans mun är tyst, killarna under avgudar honom ändå och längre bak sträcks ett hav av mobiltelefoner upp, alla vill ta kort på en av de märkligaste syner jag någonsin sett.

Jag undrar om jag skulle ha stått där under honom, på scenen som snart ska gå sönder under den fanatiska massans tyngd, och hjälpt till att lyfta fram honom likt Messias om jag varit tjugo år gammal. Jag vet inte, mitt sinne är så skadat av att vara vuxet att jag inte riktigt kan bestämma mig. Jag söker i minnet efter om jag betett mig liknande någon gång, om jag dyrkat så besinningslöst, om jag älskat så förbehållslöst, om jag varit så desperat lycklig men lyckas inte riktigt hitta svaret.

Efter konserten ser jag en bekant med Göteborgsursprung, vi pratar lite och hon säger jag kunde inte hålla mig från att gråta en skvätt på slutet. På något sätt känner jag avund när jag hör det.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.