I dagens DN På stan finns en artikel om vart inflyttade landsortsbor hänger i Stockholm för att få träffa personer från sina egna brukshålor. Jag hörde redan förra sommaren av en kompis att gästrikar brukade hänga på en bar nånstans på östra Söder, men hon visste inte vilken bar. Nu kom alltså facit – det är El Mundo på Erstagatan som gäller.
Nu var det ju tyvärr så att det tydligen främst var för människor från Gävle. Vilket ju inte riktigt är samma sak som Sandviken. Jag skulle till och med sträcka mig till att säga att det är minst två mil ifrån samma sak.
En fråga som kommer upp är då – hatar de oss övriga gästrikar på El Mundo? Måste man ha gått på Vasaskolan för att välkomnas? Nu har jag ju visserligen varit på El Mundo rätt många gånger under mina år i Stockholm, senast för några veckor sedan, men med den här nya vetskapen i bagaget vet jag inte om jag kommer att känna mig bekväm längre. Kommer de att blänga? Måste jag ge mig upp på vinden och rota fram mitt lånekort från Gävle Stadsbibliotek, är det okej då? Eller räcker det med att jag tar med mig min Gefle IF-halsduk? Kanske om jag visar räkningarna från UPC där det står att jag abonnerat på Säsongskortet det senaste året för att kunna följa GIF:s äventyr i Allsvenskan hemma på min tv?
En annan fråga är väl dock om man ens vill bli ett med Gävleborna i exil. Jag menar, det finns en anledning till att det är två mil skog mellan Sandviken och Gävle. Man ville liksom ha dem på lite avstånd. En knapp halvtimmes bussfärd längs motorvägen med 41:ans buss, det kändes tryggt.
Frågan man bör ställa är kanske därför: Vart flockas alla stackars vindpinade sandvikare i förskingringen?