Post Format

Don’t let the tech world invade you

Del ett i serien om mitt skrivande liv:

Jag minns inte när jag först tänkte att jag ville bli författare.

Jag var som ung en bokslukare av rang. När jag var runt 13-14 spillde intresset för att läsa över till svenskalektionerna, jag och min klasskamrat Jennie tävlade i att vara bäst i novellskrivande. Problemet var dock att vi båda helst skrev skräckberättelser av det blodigare slaget oavsett vilka uppgifter som egentligen ålagts oss. En kväll andra terminen i sjuan fick våra föräldrar telefonsamtal från vår klassföreståndare som nåtts av oroväckande uppgifter från vår lärare i svenska, vi skrev tydligen osmakliga berättelser på lektionerna om övergivna kråkslott där det rann blod ur kranarna. Hur hade vi det egentligen hemma?

Jo tack bra. Hade nog förläst oss på Stephen King och hans blekare kopior bara.

Hur som helst. Det spelade ingen roll. Jag skulle bli ingenjör, civilingenjör, började teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken, skaffade portfölj, miniräknare (Casio FX82) och vitskjorta med stiftpennor istoppade i bröstfickan (0,3, 0,5 och 0,7 millimeter). Vägen var utstakad – tre år på gymnasiet, ett år i lumpen som gruppchef (alla som gick natur eller teknisk blev grupp- eller till och med plutonchefer) och därefter fyra år i Uppsala. Sedan klart. Karriär. End of story.

Nu hände ju visserligen allt det där, på ett eller annat sätt. Jag gick ut från Bessemergymnasiet våren 1994, ryckte in i lumpen tre dagar senare, gjorde mina tio månader som skyttegruppchef i Sollefteå, flyttade därefter till Uppsala och blev kvar i fyra år.

Men någon ingenjör blev jag aldrig. Vad hände?

Först och främst hade jag tyvärr överskattat min fallenhet för matematik. Faktum är att den trea jag till sist fick i ämnet var den enda plumpen i mitt slutbetyg som i övrigt bestod av fyror och femmor.

Men viktigare var att någon såg mig och fick mig att tänka att en annan framtid var möjlig.

Det var på tvåan i gymnasiet vi fick en ny lärare i engelska. Var man engelskalärare var timmarna man hade med teknistklasserna främst ett straff, vi skulle ju bli ingenjörer gubevars, humanistämnena var till för att sittas av, de var inte viktiga. Men jag gillade språk, inte grammatiken – jag har alltid varit fullständigt jävla usel på grammatik – men de delar där man fick läsa och skriva. Och den här engelskaläraren, som jag skam att säga det inte minns vad hon hette, tyckte om att låta sina elever läsa och skriva, vi läste klassiker på engelska, skrev recensioner och fick stundtals dikta fritt, så länge det skedde på engelska.

Och jag skrev. I skenet av de andra dönickarna som använde timmarna till att programmera sina miniräknare torde jag ha framstått som ett under av talang. En dag under våren i tvåan fick vi tillbaka ett skrivarbete, jag minns inte om det var en recension av en roman eller något mer fritt, och jag kommer inte ihåg vad min lärares generella omdöme var. Jag minns bara den förhoppning som hon hade skrivit längst ner.

Don’t let the tech world invade you.

Känner jag mig själv rätt blev jag troligen generad och låtsades inte om hennes intresse efter att ha läst orden. Men något hände inom mig efteråt. Något började gro. En tanke om att jag kanske inte var ämnad för ingenjörskonsten trots allt. Att vitskjortor kanske helst bars till kostym och då inte med stiftpennor istoppade längs prydlig rad.

Jag minns inte när jag först tänkte tanken att jag ville bli författare. Men vissa saker under uppväxten är trots allt viktigare än annat, och ibland bestämmer vi oss för något som i stunden kanske framstår som en bagatell, men som får livsavgörande konsekvenser.

Vi tog vår examen. Gjorde vår tid i lumpen. Fyllde ett släp med möbler, kläder och tankar om framtiden och körde ner till Uppsala. Skrev in oss på nationer. Började vår första termin.

Men till skillnad från mina kompisar från gymnasiet som jag delade lägenhet med började jag inte läsa till civilingenjör ute på Pollacksbacken. Hösten 1995 inledde jag istället mina studier på Uppsala universitet genom att läsa Engelska A.

En slump? Skulle inte tro det.

5 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » Jag älskade Rebecka

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.