Vi sitter i varsin soffa i Vittangi och tycker att det är en sorgens dag för internet.
Fast samtidigt är det ju tragikomiskt. Någon timme innan tillkännagivandet surrar redan internet av beskedet att domen blir fällande, någon har läckt till Peter Sunde som genast twittrat ut vad som komma skall. När så klockan blir elva och Ekots reporter i livesändning ber om att få återkomma, han måste läsa igenom domslutet innan han kan säga något, spottas redan påföljden och skadeståndets storlek ut över världen genom mikrobloggar, Bambusers livechatt och bloggar.
Så internet vann ändå. På något litet sätt.
Nu ska vi gå på byn en sväng.
Men det är väl en av skillnaderna mellan bloggare och journalister, att de förra nöjer sig med rykten och den ena sidans påståenden, medan de senare dubbelkollar fakta först? (Och då räknar jag inte kvällisarna till de senare.)
Nu menade jag visserligen mest att det är lite lustigt att domen, precis som allt annat, läcker ut på internet innan den blivit offentlig. Sedan var det även flera av de traditionella medierna, däribland SVT och Sydsvenskan, som publicerade uppgifterna om domen före elva och angav Peter Sunde som källa.
En sorgens dag för internet?
Så du menar att det är okej att ta andras grejer utan att betala.
Att vi kan köra hem bil som står olåst med nyckeln i utan att skämmas.
Ta vad vi vill ha från ICA-butiken, ”bara för att det går”.
Livnär man sig på det skrivna ordet borde man väl värna om den ekonomiska upphovsrätten?
Stöld är stöld, tycker jag. Oavsett vilken teknik man använder.
Vänligast, Hanna.
Nej, det hävdar jag inte. Men om jag ska använda samma typ av generaliseringar som du gör så innebär det att vi också bör sätta Vägverkets chefer i fängelse eftersom de byggt vägarna där bilen står som jag kan stjäla, och att ICA-butiken i sig är kriminell för att den låter varor ligga framme som vem som helst kan gå och snatta. Det som dömdes i dag var en teknik som gör fildelning – laglig eller olaglig – möjlig, inget annat. Och det tycker jag är ytterst sorgligt och tragiskt.
Och som parentes kan jag nämna att jag i över ett års tid planerat att lägga ut mim debutroman som en mp3-fil på Pirate Bay, för gratis nedladdning, då jag tror att det skulle främja försäljningen av pocketutgåvan. Den enda orsaken till att jag inte gjort det är tidsbrist. Men när jag får kommentarer som den här känner jag att det nog är hög tid att jag tar mig den tiden.
ipet: Det är intressant att du drar alla bloggare över en kam baserat på att vissa bloggare ibland skriver utan att tänka först. Själv skulle jag ju inte drömma om att döma ut alla DN:s duktiga journalister enbart för att Lisa Bjurwald skriver på tidningens ledarplats att Hillary Clinton är den första kvinnliga utrikesministern i USA.
Men vi äro alla olika individer och olika snabba till att kasta spjut i kuvös.
Johanna: det är precis den här sammanblandningen av nyhetsjournalistik och personliga åsikter jag tycker är problematisk. Ledarsidan är ju en sak, granskande journalistik något helt annat och rågången dem emellan har alltid hållits för avgörande i traditionella medier. En sådan åtskillnad finns ju inte i bloggosfären. Och man tycks sällan ens vara medveten om problematiken.
Att påstå att allt som är skrivet på nyhetsplats i traditionella medier (ledarplatser och kvällisar undantagna) är dubbelkollat innan det trycks är faktiskt lite tramsigt. I sådant fall skulle tidningar aldrig tvingas göra rättelser, något de i princip gör på daglig basis – även om de helst smusslas undan och placeras där så få som möjligt ser dem. Här är ju faktiskt kvällisarna numera ett föredöme, Expressen lyfter sedan en tid tillbaka fram sina rättelser samt förklarar hur det kunde gå fel.
Dessutom är min uppfattning att bloggare är mycket mer benägna att erkänna och rätta sina fel än traditionella medier. Bloggare läser exempelvis alltid de kommentarer som inkommer på ett inlägg och för en dialog med sina läsare om innehållet, något artikelskribenter i traditionella medier gör väldigt sparsamt (i de fall det går att kommentera deras artiklar). Oftast ignoreras kommentarer om felaktigheter, det verkar råda en devis om att ”det som är publicerat är publicerat, inte ska vi väl behöva titta däråt igen?”.
Och varför skulle det vara mindre viktigt att faktauppgifter är korrekta om de figurerar på sida två i A-delen än om de återfinns på sida åtta?
Vet du iPet, att jag tror inte det spelar någon som helst roll vilka exempel jag rotar rätt på åt dig i den här frågan, det verkar ju som om du kan göra undantag av det mesta. I din första kommentar pratar du om bloggare och journalister i allmänhet, i den andra pratar du helt plötsligt om ledarsidor och granskande journalistik.
Jag tror (men det är min personliga åsikt) att det finns lika mycket fel och brister i alla medieslag, oavsett det är TV, radio, tidningar, böcker eller internetsidor. Det finns jätteduktiga människor som skriver och faktagranskar och det finns slöhögar som publicerar utan en stunds eftertanke på båda ställena. Det vet man ju inte minst om man har blivit intervjuad. Ännu har jag aldrig läst en artikel där jag själv har medverkat som har varit fri från faktafel. Ett exempel:
I senaste numret av tidningen ViLäser är jag citerad, med felaktigt efternamn dessutom (Öberg), där det faktiskt skulle vara Johanna Karlssons citat eftersom jag låg och sov vid intervjutillfället.
Det här händer hela tiden, överallt, och det är bara dumt att tro att internet skulle vara en plats där felaktigheter förekommer i större utsträckning.
Jag måste faktiskt stampa till lite lätt i marken (fast bara lite försiktigt) och hålla med Johanna, särskilt om det där sista – det är ytterst bedrägligt att intala sig att saker och ting är dubbelkollade och genomtänkta bara för att de är producerade av en ”riktig redaktion”. Därmed inte sagt att de inte är det – precis som många bloggare verkligen dubbelkollar och tänker igenom innan de postar. Det är väl ändå, både när det gäller bloggare och ”traditionella mediekanaler”, upp till läsaren att tolka och bedöma vad som står skrivet.
Jag blir så deppig när jag tänker på Domen. Ett gäng digitala analfabeter borrar ner hälarna i marken bara för att ”göra en markering”. Inget annat än tragiskt och pinsamt.
För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
okej, vi struntar för enkelhets skull i exemplen. jag tror bara och helt enkelt att en kollektiv professionell process med en formulerad etik (saklighet, opartiskhet) med nödvändighet ger bättre journalistik. but let’s agree to disagree. (jag ber om ursäkt för det lite kärva onyanserade i tidigare inlägg, men de skrevs med stora tummar på en liten iphone i fjärran land.)