Döden, Jan Guillou och jag

Vissa jobbsamtal är jobbigare än andra. De är av två arter. Döden är den ena, ett tips har kommit in om att någon känd person har dött, kanske har en familjemedlem ringt och berättat, eller en vän eller annan närstående, eller någon som bara råkat höra något. Vi kan ju inte dödförklara en person bara för att någon ringer och säger att den eller den har dött, inte ens om personen påstår sig vara nära anhörig räcker det, det måste motringas, kontrolleras och få bekräftat, och jag blir lätt illamående när det sker. Oftast när man säger att man ringer från TT och förklarar sitt ärende brukar det inte vara några problem, särskilt inte bland äldre människor, för dem står TT för något tryggt, värdigt och officiellt som sitter i ryggmärgen sedan barnsbenens radionyheter i Sveriges Radio, borta sedan tolv år i TT:s regi men det brukar inte folk tänka på. De vet vad det är och de brukar inte bli arga när man ringer.

Hur som helst, samtalen är jobbiga för jag vill inte störa, inte snoka och att prata med någon i sorg är åtminstone för mig ingen barnlek. Förra veckan ringde jag en dotter till en konstnär som dött, hon lät dämpad men var ändå tillmötesgående, vi pratade ett tag och en timme senare ringde hon upp igen, eftermälet är viktigt och hon undrade om jag fått uppgifterna rätt om de priser han fått och de stora utställningar han gjort.

Döden alltså. Den ena typen av jobbiga jobbsamtal. De andra är de till Jan Guillou.

För om det är något som kan ge den mest ärrade reporter inkontinensproblem, så är det att ringa Jan Guillou. Jag har gjort det tre gånger i olika jobbärenden genom åren, och det är fan i mig lika nervöst varje gång. Karln utstrålar en sådan pompös självsäkerhet i allt han gör, han har aldrig fel och även om han har det så har han rätt ändå, på något vis. Det går inte att säga men hörru Jan, nu är du väl ändå ute och cyklar? för då äter han upp dig levande, tugga för tugga, lem för lem tills inget finns kvar. Det är så det känns. Det är så det är. Och då skulle jag ändå bara ställa den oerhört okontroversiella frågan Din bok ”Tjuvarnas marknad” ska bli film. Vad kan du berätta om det? och inget värre. Ändå dunkade hjärtat när jag slog numret till huset han har där uppåt Roslagen någonstans. Ren skräck, fruktan inför att slutligen bli avslöjad som den bluff jag är.

Säger du det? sa han på det där guillouska sättet när jag sa din bok ska bli film. Genast hade han sopat undan benen på mig, jag kunde se hans ansikte framför mig och jag började svettas. Eh, jaa, det står så här, i ett pressmeddelande vi fått, försökte jag, men insåg att skadan var skedd, han hade möblerat om dagordningen, jag hamnade på defensiven och därefter var det fritt fall, jag kom aldrig med i matchen igen, jag var uppe på läktaren och trots att jag förhoppningsvis dolde det någorlunda väl kände jag mig fem år gammal. Någon gång ska jag också bli lika självsäker som Guillou. Satan i gatan, ja det ska jag.

Hur som helst, vårt kanske två minuter långa samtal utmynnade i det här avslutande pratminuset. Och han var faktiskt rätt snäll i går. Tack för det Jan, men du gör mig fortfarande rädd.

2 reaktioner till “Döden, Jan Guillou och jag”

  1. apr. guillou:
    jag var och lyssnade på när viggo cavling intervjuade honom. guillou är inte så farlig egentligen. fast jävligt klipsk och har perfekta svar på alla frågor, svar som kommer på en gång. han behöver liksom inte ens tänka, svaren blir sådär självsäkra i alla fall. och det där enorma självförtoendet han har och den karisman… kan man verkligen LÄRA SIG det?

Kommentarer är stängda.