Det som speglas

Romanskrivandet gör mig deprimerad. Inte särskilt allvarligt, men lite. Det är ett djupdykande in i mig själv och även om det som kommer ut är fiktion går det inte att undvika att se att det på något sätt handlar om mig själv och att jag inte är helt nöjd med hur porträttet som målas upp ser ut. Med personen däri, hur han handlar, hur han tänker, hur han med logik resonerar sig fram till de val han gör. Det är inte en spegel men på något sätt är det väl det ändå och jo, det gör mig lite nedstämd ibland och den här morgonen hör till de stunderna.

För det är inte sådan jag vill vara. Det är inte sådan jag är. Väl?