Det är bara trettiofem mil kvar!

Stefan frågar men ska vi inte däråt? och Morgan svarar nej det här är rätt, rakt fram ska vi och pekar med hela handen. Två sekunder sekunder senare, när avfarten är bakom oss, passerad, i det förflutna och gone baby gone tillägger han eller vänta nu och då är det redan för sent. Vi har kört tre minuter och är redan vilse i tillvaron.

Resan har börjat miserabelt. Av okänd anledning har jag, trots att jag är längst samt den ende som är hittills publicerad författare, hamnat i baksätet. Stefan har visserligen skägg vilket troligen förärar honom förarsätet, men i vilken egenskap får Morgan sitta shotgun när hans ansikte är lika renrakat som mitt eget, han redan visat sig hopplös som kartläsare samt är två äpplen hög? Och min cd-skiva med bara kvinnliga artister, som jag bränt för att om möjligt minska testosteronhalten i bilen, har redan blivit utskrattad, hånad, spottad på och verbalt slagen i småbitar varefter Morgan tryckt i en skiva med Johnny Cash. Senare väntar troligen albumet med Def Leppard som han spelade för mig senast när han hyrde bil.

Nåväl, jag är dock glad ändå eftersom Morgan lovat att det bara är trettiofem mil till Göteborg. Enligt kartboken är det femtio men han sitter som sagt shotgun och då är det väl så och jag räknar således med att vi rullar in på bokmässan redan före lunch. Därefter kan vad som helst hända.