Post Format

Den totala känslomanipulationen

Snön faller. I går kväll vid halv elva, efter att jag tittat på den första Rockyfilmen för att minnas gav jag mig ut i det vita och promenerade västerut mot Sankt Eriksplan och jag hann inte ens ner till Odenplan innan den första snögubben mötte mig. Jag klappade honom på huvudet där han stod på trottoaren och i Vasaparken höll två ynglingar på att bygga en gubbe på två meter, honom klappade jag inte utan betraktade på avstånd och längre bort åkte tonåringar pulka nedför kullen och världen var vit och jag försökte minnas.

Men Vasastan är inte minnen för mig. Inte ens Stockholm som helhet är minnen för mig, staden är för stor och utspridd och händelserna att vurma kring ligger så långt ifrån varandra att det är svårt att få ett begripligt sammanhang. I Uppsala ligger allt samlat kring ett smärre antal kvarter, minnena ligger som outspädd, högkoncentrerad saft som hela tiden hotar att ta över och klibba sig fast om jag är på det humöret. Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en liknande promenad i ungdomens förlovade stad med bakfylla, sömnbrist och nyss avslutad känslomässig manipulation från filmduken fortfarande fäst vid näthinnan och således alla känslor utanpå huden. Risken finns att jag skulle anfallas av tider som flytt och snart ligga hoprullad som ett litet knytte i ett snötäckt gathörn och gny. I Stockholm är tillvaron annorlunda, en del saft och fyra delar vatten, för jo vi tänker ju sällan på det eftersom vi bor mitt i det men kolla på staden från ovan och ni förstår vad jag menar. Det är vatten överallt och vi reflekterar aldrig aldrig aldrig över hur utspridd det ofta gör vår tillvaro.

Ändå är mina första vuxna Stockholmsminnen från Vasastan. Sommaren 1997 bodde min dåvarande flickväns syster i en stor lägenhet vid Odenplan och jag brukar tänka på den när jag passerar under balkongen och ser upp och tänker på hur det var och var vi gick och jag minns att vi vid ett besök i staden en sen natt besökte Orontes kebab och att taket vid den tiden var prytt av fastnitade vinylsinglar och att F därför refererade till stället som Back to the sixties. Eller så har jag drömt hela episoden men det gör väl inget för minnen är ju främst drömmen om hur det förflutna tedde sig och inte hur det egentligen var. Tio år senare vandrar jag på samma plats och ser upp och tänker på det som passerat och det svindlar när jag undrar vad jag flyktigt passerar i dag som ett decennium senare kommer vara min vardag.

Ni ser, det här handlar ju inte om Rocky alls. Eller så gör det det, för om man tar bort allt däremellan och bara fokuserar på början och slutet så är ju främst Rocky och Rocky Balboa berättelser om minnet och att någon gång nå fram till sina drömmar. I den första filmen är det drömmen om en dräglig tillvaro och i den sista är det just det jag nämnde ovan, drömmen om hur det förflutna tedde sig. För om det är något Rocky inte är, så är det en film om boxning. Det är i mina ögon en berättelse om ett antal människors försök att söka lyckan eller åtminstone självrespekten. Den mest fascinerande figuren är ju Paulie, så bitter över att han aldrig lyckats med något, så desperat i sina försök att finna ett övertag i tillvaron att han kväst sin syster Adrian till att tro att hon bara är en förståndshandikappad lus, så maktlös när Rocky finner hennes sanna jag och lockar fram den sanna personen som bor därinne och hur Paulie samtidigt skalas av i all sin eländighet och står där naken i olycka och knappt ens medelmåttighet. I den sista filmen, när Adrian är död och Rocky hela tiden återvänder till det förflutna pallar till sist Paulie inte längre för drömmen om det förflutna är för honom en mardröm om sin egen uselhet. Vi har väl alla våra skäl att tänka baklänges och jag vet ärligt talat inte vilka mina är men för en del är det väl enklast att låsa dörren och aldrig någonsin ens fundera över att igen leta reda på den där nyckeln man använde.

Sammanhang. Rak linje. Nej det finns ingen rak linje och kanske heller inte genomtänkta och till fullo konkluderade sammanhang i det här och det är nog heller inte riktigt meningen för det är ju så det är, man kommer sällan till en punkt utan saker och ting hakar i varandra och går ständigt vidare. I går var det snön, Rocky och den totala känslomanipulationen som var mina största behållningar. Världen var vacker när jag vandrade i snön och människorna levde upp av det vita och ljusa som lade sig över staden och världen är vacker i den första Rockyfilmens slutscen när Adrian omfamnar Rocky i ringen och för första gången säger nej skriker jag älskar dig och allt runt dem bleknar. Jag gråter aldrig av film eller litteratur jag vet inte varför men det är så men när jag såg den scenen i går tog jag nästan till lipen för den är otroligt … ja, utlösande är ett knepigt och dubbeltydigt ord men katarsisk låter så konstlat.

UPPDATERING: Morgan chattar mig och undrar om ordet jag söker månne är förlösande. Och ja, det har han ju så klart rätt i. Silly me.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.